Årskrönix 2010

Håll i hatten, nu ska vi gå igenom vad en Maja har pysslat med året 2010. Det började med ett synnerligen stillsamt inskålande av det nya året i Mjosund. För min del alldeles alkoholfritt eftersom morgonskift klockan 07 väntade morgonen därpå.

I januari flyttade min storebror till Åbo för att studera på sjömannaskolan. Nu var vi alltså i Åbo alla tre; jag, storebror och lillebror. Storebror bodde dessutom bara några kvarter bort, vilket var trevligt.


Jag jobbade på med gradun flitigt hela vintern och våren. Printade och stansade tusentals blanketter, skickade ut, ringde runt och samlade in. Och tillbringade sedan dagarna på lilla kontoret uppe på logopedivinden. Skrivande. Med trevliga studiekompisen och amanuensen J vid bordet intill. Jag tänker tillbaka på den som en synnerligen trevlig tid, vilket inte är illa när man betänker att den innefattade ohyggliga mängder teoretiskt arbete och att lära sig olika statistiska metoder. Men det var ändå roligt. Och gick åt mycket kaffe.


Spurtade på med gradun på heltid hela våren, med vissa avbrott för trevliga kvällssittningar med studekompisarna.


Våren i Åbo var varm, tidvis riktigt het, och jag började mera och mera gilla stället. Efter nästan fyra år i stan gick jag från att hata fanskapet till att tycka att det var riktigt trevligt. Så lagom då.

I månadsskiftet april-maj tog jag en välförtjänt semestervecka till mina släktingar i Sverige. Hoppade på båten en kväll och möttes av lillebror som var på praktik i Stockholm. En avslappnande, skön och mycket lyckad vecka senare återvände jag hem till Finland. Och blev dyngfebrig och mådde apa flera dagar. Stressade upp mitt lilla febriga arsle till Österbotten, gick på bröllop och åkte ner tillbaka. Sedan fortsatte gradujobbet ytterligare. Med ökad intensitet.


Den sista veckan i Åbo skrev jag ännu mera intensivt på gradun. Det var riktigt långa dagar, och som pricken över i:et packade jag ihop exakt allt jag ägde - förutom en stol och en madrass som inte fick plats - och sa hejdå till Åbo, med mamma och pappa som flyttgubbar. Min studietid i Åbo var över. Med en gradu som var såhääär nära att vara färdig. Det var fråga om en och annan punkt och några kommatecken, typ. Men jag hade utnyttjat tiden så långt det gick, och nu hade jag ingenstans att bo. Hejdå Åbo!

Det var lite strul med min slutpraktik. Det ställe som i princip var redo att ta emot mig genomgick plötsligt stora förändringar, och kunde inte längre ta någon praktikant. Jag panikringde runt till varje liten hälsocentral i trakten - för nu hade jag ju redan hunnit flytta hit till Österbotten - och försökte sälja mig själv.

Under tiden bodde jag hos föräldrarna i Öja och jobbade det som med stor sannolikhet kom att bli min sista sommar på åldringshemmet i Kokkola. Jag har trivts väldigt bra med det jobbet, jag tyckte mycket om vårdtagarn
a, och hade många trevliga arbetskamrater. Men långa och tunga dagar var det, för som alla säkert minns så var det en mycket het sommar, och jag hade många bastuskift i den kvalmiga värmen.


Förutom att jobba så gjorde jag inte så mycket i somras. Var faktiskt ute i skären mera än jag varit på många år, paddlade kajak och drack kaffe på terrassen. Och så var jag ute och sprang och åkte rullskridsko i värmen också.

Mot hösten fick jag ännu en nästan-praktikplats som även den slutade i ett "nej tack". Men som av en händelse så ordnade det sig till slut, och jag fick besked om att jag var välkommen att börja praktisera som talterapeut på Mellersta Österbottens Centralsjukhus om bara några veckor. Detta visade sig vara en mycket bra sak.

De första veckorna och månaderna på sjukhuset var jag verkligen alldeles väldigt bortkommen och förstod absolut ingenting alls. Men pikkuhiljaa började det lätta det också. Det som värmde alldeles väldigt mycket var kollegan L:s ord: "Anna itsellesi armoa!". Hon hade också varit ny för inte så länge sedan, och hade i färskt minne hur det är den första tiden. Och nog börjar det löpa så småningom. Sakta men säkert.

Förutom att jag försökte komma in i rutinerna på nya jobbet sökte jag lägenhet. Någonting som visade sig vara mycket svårt i Kokkola. Här hyr folk inte lägenheter, här köper man eller bygger hus. Jag var beredd att lägga mig ner och gråta som ett litet barn när jag inte fick den enda lägenheten jag hittade som passade.

Istället ledde det nederlaget till att jag istället fick en annan lägenhet, som visade sig vara alldeles perfekt. Jag har trivts som en liten prinsessa i min fina trea i Neristan. Har inte bott här mera än ett par månader, men detta är verkligen mitt hem. Jag har aldrig trivts så bra i någon lägenhet som jag gör här, och längtar hit när jag är borta. Och jag tycker att Kokkola är en mycket, mycket bra stad att bo i.

I november kom kylan, och har i princip hållit i sig sedan dess. Temperaturer på kring -20 är vardagsmat, och ibland kryper kvicksilvret ännu lägre. Jag färdas med cykel mellan hem, jobb, gym, butik och på alla andra ärenden jag har. Det har utlovats fortsatt kallt den här vintern, så flera kalla cykelturer är att vänta.

Jag jobbade under november vidare på sjukhuset, insåg att jag nog hade ett mycket starkare finskt språk än jag visste om, jag har bara inte tvingats använda det. Mycket, mycket utmanande och ibland ärligt sagt för svårt för mig, men jag klarar det faktiskt rätt okej.


I december har jag hunnit med mitt allra första julstök. Jag har handlat och paketerat julklappar, bakat pepparkakor och till och med fått en livs levande gran av min pappa.


För en vecka sedan upplevde jag mitt livs första nyår på Kokkola torg, och beskådade det mäktiga fyrverkeriet som sköts upp från stadshusets tak. Och kände mig riktigt som en Kokkolabo när jag till fots kunde traska hem i den stjärnklara natten.

År 2010 var på många vis ett förändringens år. Det innefattade hårt gradujobb, och jag insåg - trots att den inte riktigt, riktigt är klar ännu - att också en Maja kan skriva en avhandling. Det innefattade en flytt från Åbo till mitt nya hem i Kokkola. Och det innefattade att jag började arbeta som en riktig talterapeut. Visserligen som praktikant ännu i detta skede, men likväl utför jag en talterapeuts arbetsuppgifter. Ny stad, nytt jobb och nytt hem.

Och så till slutklämmen. Jag tycker ofta att jag aldrig lär mig någonting, och fortsätter att göra samma tabbar gång på gång. Att jag inte blir ett dugg smartare med åren, utan snarast mera förvirrad. Men det jag har lärt mig under 2010 är följande: att det löser sig! Jag fick inte praktikplatsen jag så innerligt önskade - men jag fick en mycket bättre. Jag fick inte tvåan jag hade kunnat ge min högra arm för - men jag fick en drömlägenhet. Kanske har jag bara haft tur, men det är också möjligt att ett nederlag öppnar möjligheterna för någonting annat att lyckas. Det tror i alla fall jag.

Gott Nytt År 2011!