torsdag 25 november 2010

Sena vanor

Hade grejer att göra igår, och när jag äntligen hade tid att börja på var klockan halv tio. Bara att hugga i då. Fast det blev sent. Och länge tog det. Fast jag fick hjälp så tog det tid. Klockan tickade på så att den till sist gick från att vara jättemycket till att vara väldigt, väldigt lite. Det är lite deppigt att ställa alarmet när "tid till väckning" börjar på fyra timmar.

Och jag har nog varit trött idag. Drack hiskeliga mängder kaffe, inledde med tre muggar direkt när jag kom till jobbet, och sedan matade jag på med jämna mellanrum. På eftermiddagen var jag rent ut sagt illamående när jag cyklade iväg på ett möte några kvarter bort.

En kall dag har det varit idag. Vacker på alla sätt och vis, med gnistrande frost och mycket snö, och en klar och vacker sol. Kändes mera som mars än november. Men kallt som attan, isande vindar som tränger genom märg och ben. För er som inte har märkt det så är det inte riktigt leggingsväder för tillfället. Låren bokstavligen domnar i kölden.

När jag kom hem drabbades jag av akut koma och slocknade på soffan under filten. Frusen och seg. Sov en lång stund innan jag slängde i en maskin kläder och drog ut på en kvällpromenix i ett vackert och mörkt Kokkola. Trots långkallingar och vindtäta kläder borrade sig den isande vinden genom tyget. En kylig runda blev det.


Efter en varm dusch och lite kvällsmat slängde jag mig ännu en sväng på soffan och sysslade med avkoppling mommo-style. Nämligen genom att sticka lite. Men till skillnad från mommo låg jag och kollade på Kumman kaa sådär parallellt med stickandet.

Nu ska jag bädda ner mig i mina lakan med komotiv och anse den här dagen avslutad. Jag är så trött att jag knappt vet vad jag heter. Har för mig att det är Gunnar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar