GLÄÄGHHHLÖÖHMJÄÄ... Detta är inte ett träskmonster som långsamt och smärtsamt håller på att kvävas, även om det kanske låter så. Det är bara jag som försöker tala. Jag har nämligen ett smärre talhandikapp för tillfället. Praktiskt förvisso, med tanke på min utbildning. Man kunde ju utföra talterapi på sig själv. Fast nu är det inte riktigt ett sådant handikapp vi snackar. Detta har jag anskaffat helt själv.
Igårkväll bet jag mig nämligen i tungan. Å det kraftigaste. Det knastrade till och blodet strittade. Varför måste jag alltid överdriva när jag gör någonting? Kunde jag inte bara nagga lite gulligt i tungkanten och fortsätta som förr. Som när vanligt folk biter sig i tungan. Istället för att med makt försöka bita av min egen tunga. Typiskt Kronqvistsk överdrift. Jag har fått den egenskapen från pappa.
Så här går man omkring då. Med en svullen, lite sårig tungspets som känns som om den håller på att gå av. Och det kan jag säga er - att det inte är särskilt bekvämt att utföra RRRRiktigt pRRRRäktig och gRRRundlig RRRRR-terapi en halv eftermiddag med en ömmande tungspets. Ouch!
Den här höstens skador har alltså varit bland annat att skära upp handflatan med en saltströare (ärret syns ännu) och att bita sönder tungan. Vad ska vi ta näst? Slå ut en tand med en träspatel på jobbet? Eller kanske klämma fingrarna mellan några pussel? Råka sikta en stråle handsprit i ögat? Möjligheterna är o-ä-n-d-l-i-g-a, säger jag bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar