Herregud vad det blåste inatt. Jag blev plötsligt väldigt medveten om att taket på mitt lilla hem är gjort av plåt. Plåt som i natt gick i vågor med dunder och brak. Hela huset liksom knakade till då och då, och taket böljade med ett våldsamt bullrande.
Mäktigt, men nästan lite skrämmande. Jag såg liksom för min inre syn hur taket slets bort i ett enda drag, och kvar stod huset som en skolåda, skälvande i blåsten. Där i det taklösa huset ligger Maja i sin säng, krampaktigt hållande det fladdrande täcket som nästan slits iväg i stormen, och illvrålar "Iiiiiiiiiiiiiih!". Hade inte det varit en syn, så säg?
På morgonnatten, halvt sovande hörde jag hur vinden fortfarande ven, att det var alldeles Martin Beckmörkt, och att det dessutom formligen öste ner på detta mycket ljudbärande tak. Jag grinade lite och tänkte med avsmak på den snart annalkande cykelturen till jobbet. Halvorkan och störtregn. Kommer att anlända dyngblöt med sminkrester någonstans på hakan, med istappar till fötter och händer, och jag kommer att vara frusen och luggsliten hela dagen. Fy.
Men när jag ett par timmar senare klev upp och misstänksamt stirrade ut mellan persiennerna var det inte alls något oväder som mötte mig. Det var torrt, klart, rodnande morgonhimmel och på taken rester av ett tunt lager snö och hagel. Visserligen en lite pinande höstvind, men annars på topp.
Jag cyklade ganska nöjd iväg mot sjukhusområdet. Där lite före åtta - eller lite före halv åtta de dagar jag börjar tidigare - är det en fröjd att vara ute. Jag andas djupa andetag och blicken vilar på sprakande höstfärger. Imorse vilade blicken ibland på den förödelse som stormen ställt till med. Det var bortslitna soptunnelock, ivägflugna skyltar och ett träd som hade knäckts rakt över en cykelbana. Men förutom det - en mycket harmonisk miljö att starta sin dag i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar