söndag 3 oktober 2010

Om sovande

Hur man sover berättar ganska mycket om en människa. I alla fall om mig. Beroende på hur livet ser ut i allmänhet så sover jag lite olika. Ni som har följt min blogg länge vet att jag hade en period då jag knappt sov alls under en lång tid. Det var en vår i Hallis.

Jag låg vaken tills det blev morgon, och cyklade sedan till skolan och studerade en hel dag. Hem, slösurfa lite, prata med samboflickorna, titta på tv, ut på någon löprunda, duscha, äta kvällsmat och när det blev sovdags tillbaka i säng. Och ännu en sömnlös natt. Jag sov någon timme här och någon timme där, men sällan mera än två timmar per natt. Ibland inte alls.

Inte var jag särskilt sömnig heller, det gick bra att sitta på föreläsningar. Det var som om kroppen hade vant sig av med sömn. Mest var det bara så tråkigt att ligga vaken. Jag tittade på tv med låg volym för att inte störa sambona, surfade lite och skrev lite skolarbeten ibland.

På dagarna var jag som sagt inte sömnig, så där att jag skulle ha nickat till, men däremot var hela kroppen och huvudet slut. Kändes som om jag hade krapula, jag blev darrig och svag och törstig och såg stjärnor. Jag var till och med till en läkare efter en tid, och alla blodprov visade att "kroppen gick på sparlåga", som läkaren uttryckte sig. Jag vet inte exakt vad hon menade med det, men utan sömn ett längre tag börjar man väl glida in i ett dvala-aktigt tillstånd antar jag.

Jag erbjöds sömnmedicin, men jag ville inte ha. Och några veckor senare när värsta skolstressen var över, och jag åkte till Österbotten över sommaren började jag sova bättre. Fortfarande sover jag ganska dåligt överlag. Eller nu vet jag ju inte hur andra sover, men det krävs inte mycket för att jag ska ligga sömnlös i alla fall.

Under den här vakuum-perioden i augusti, då jag hade slutat sommarjobba för i år, och bara väntade på besked angående praktiken var jag rastlös och orolig. Det är inte roligt att inte veta! Antingen skulle jag vara utan praktikplats till efter jul, eller så skulle jag kanske få en från augusti, eller så skulle jag inte få den. Eller så skulle jag ringa och kolla med ett annat ställe som kanske skulle ha möjlighet att ta emot en praktikant någon gång under hösten.

Det var i princip bara att vänta på besked. Och jag väntade. Och sov gjorde jag. Alldeles överdrivet. Jag brukar aldrig kunna sova sådär överlänge på morgnarna fast jag har sovmorgon. Inte till långt in på eftermiddagen som vissa gör på helgerna. Nu kunde jag ha sovit en hel dag om jag inte hade haft alarmet på väckning. En dag steg jag upp klockan fyra på eftermiddagen, helt dödsslut. Åt frulle, surfade lite och gick och la mig några timmar senare. Sov gott hela natten. Helt sjukt.

Nu har jag under två veckors tid fått bekanta mig med åtta-till-fyra-livet, och jag börjar komma in i dygnsrutinerna. Uppe med tuppen, i säng i tid. Känner mig nästan äckligt hurtig när jag cyklar till sjukhuset i ett friskt och småkyligt morgonkokkola med fingervantar på händerna och väskan i cykelkorgen.

Men. Både igår och idag, lördag och söndag, har jag vaknat ungefär halv åtta, alldeles självmant. Pigg som en anka på ecstasy. Det är ju kanske lite onödigt. Men i och för sig ganska trevligt. Imorse lyste - och lyser - solen så vacker över Neristan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar