Osastolla

Onsdagar är ganska lugna på jobbet sådär överlag. Jag hade nästan lite onödigt lugnt där en stund på förmiddagen, men det ger å andra sidan en chansen att läsa in sig, tillverka nytt material, förbereda kommande terapier och sköta praktiska grejer som man inte hinner de dagar när det är mera späckat.

På eftermiddagen fick jag följa med en av kollegorna "osastolle". För det mesta jobbar talterapeuterna i sin egen lilla värld, man har inbokade klienter och det funkar lite som en tandläkarmottagning. Om man nu kan använda en sådan liknelse. När det kommer in ett akutfall till sjukhuset, något som rör tal, röst eller sväljning, går en talterapeut upp på avdelningen och gör en bedömning. Nu hade jag chansen att inte ha någon klient hos mig när det hände, och blev erbjuden att komma med.

Det var jätteintressant. Återigen en riktig aha-upplevelse. Det där som man har läst om i böckerna och skrivit tenter om, det fick man nu vara med och göra på riktigt. Egentligen känns det på någon nivå fel att kalla det "intressant" eller "spännande", för det är ju i många fall riktigt tragiskt. Det handlar ofta om olyckor eller andra ledsamma händelser. Man vill ju inte att någon i ens egen ålder ska köra i fyllan till skogs med motorcykel och bli svårt hjärnskadad för livet. Ändå sker det. Men att få använda sina kunskaper i verkligheten och kolla hur det går till på riktigt, det är det som är fascinerande.

Besöket på avdelningen drog ut på tiden, och till sist var klockan ganska mycket innan vi kunde gå tillbaka till talterapin. Då hade jag ännu lite skrivande att pyssla med. Det blev en stund på övertid innan jag kunde cykla hem. I ett jämnt strilande regn.

Var tvungen att ta igen mig på soffan en stund under filten innan jag packade väskan, trotsade regnet en gång till och drog iväg och lyfte lite skrot. Imorgonbitti ska det bli spännande att se om jag orkar lyfta armarna såpass att jag kan sminka mig. Om inte så vet jag i alla fall att jag har lyft tillräckligt tungt. Så att sådant här i stan idag!