Systematiskt misslyckande

Den här dagen ska skrivas in i historieböckerna som Dagen Då Allt Gick Åt Helvete". Eller i alla fall dagen då det mesta pissade mig i ögat. Till skillnad från huvudrollsinnehavarna i konstiga, japanska porrfilmer så ogillar jag att bli pissad i ögat. Helst blir jag inte pissad på alls. Men den här dagen ville annorlunda.

Det började lite före sju imorse när jag lite vresigt fick söka efter strumpor en stund. Inte särskilt länge, men sådär att jag märkte att det hade gått hål på ett par, och jag var tvungen att hämta ett par andra. Så där så man hann sucka för sig själv och tänka "Äääh".


Sedan skulle jag äta en liten stackars smörgås till morgonmål, och när jag fiskade upp brödbiten ur påsen så var den grön. Möglig. Och eftersom jag inte har något storhushåll med diverse reservlager så var det bara att slänga fanskapet i sophinken och vara utan bröd. Jag konstaterade dessutom lite stillsamt för mig själv att bröd knappast hinner gå från färskt till sådär jättemögligt på en dag. Vilket betyder att jag antagligen åt mögligt bröd igår morse, utan att märka det. Nå, skit samma.

När jag slängde brödpåsen i soporna lyckades jag välta ut ett välfyllt kaffefilter på golvet så att sumpen spreds över typ halva lägenheten. Fick således syssla med lite morgonstädning innan jag gav mig iväg.

På plats på jobbet öppnade jag datorn och började gå igenom lite grejer för att förbereda mig inför kommande terapi. Plötsligt låste sig datorn totalt. Ingenting rördes. Inte muspekaren, inte funkade tangentbordet - ingenting. Klockan stannade på skärmen, och allt gick i dvala. Skulle det ha varit min egen dator hade jag helt kallt hållt in powerknappen tills datorn slocknade och sedan startat om den och hoppats att det mesta var kvar. Eftersom jag nu var inne på sjukhusets område, inne på folks journaler kände jag att det inte var läge att fippla.

Handledaren rådde mig att ringa datakillarna och be dem komma. Jag ringde kanske fyra gånger innan jag fick tag på dem, och en kille lovade komma "så fort han hann". Jag väntade, och passade på att planera sådant som jag kunde göra utan dator, gå igenom lite testmaterial och kopsa blanketter färdigt. När jag inte såg till någon datasnubbe stack jag mig in i personalrummet, grannrummet till "mitt" kontor och tog en morgonkaffe med en av kollegorna.

Ingen datakille syntes till under hela förmiddagen, så jag jobbade vidare med andra grejer. Jag gick iväg och åt. När jag kom tillbaka var datorn svart. Jaha. Ingenting hade hänt ännu. Jag ringde igen till vår data-hotline, och bad om hjälp. De skulle komma snart, sa de. Då upplyste min handledare mig om att en typ hade varit där och fixat datorn redan. På förmiddagen - alltså under de minuter jag drack kaffe. I grannrummet. Och jag hade missat det. Jag och den här dagen, alltså...

Då höll jag in powerknappen och hoppades att det skulle lyckas. Sedan ringde jag dataduudsen igen och sa att de slapp komma; "Jag har byggt den själv!". Tyckte mig höra hur de nervöst drog efter andan därborta på datakliniken. Tror inte datakillar gillar folks egna lösningar på saker och ting. Som att dra ur sladdar, stänga av med våld eller banka hårt med knytnäven.

Hur som haver. Efter arbetsdagens slut cyklade jag via butiken hem. När jag stod där i kassakön och bara längtade efter att få komma hem och avsluta den här jävla pissdagen, hörde jag just det där man inte vill höra i kassan på ett större varuhus: "Oj, den här hade ingen prislapp...". Damen i kassan ringde till avdelningen och dividerade en lång stund om det var 2,50 varan kostade eller 2,95. Till slut fick hon reda på priset och kunde fortsätta läsa streckkoder.

Tills några varor senare, då apparaten inte kunde läsa en kod. Nytt samtal, till en annan avdelning den här gången, för att fråga priset. Hade jag varit cool (och rik, och amerikan) hade jag slängt några sedlar på disken och väst "Keep the change" och stuckit. Eftersom jag är töntig, fattig och finländare så stod jag snällt och väntade. Folk bakom mig i kön suckade, men vafaan - det är ju inte mitt fel att man inte har sina varor inkodade på det här stället!

Med tanke på hur den här dagen har gått hittills hade jag väntat mig att cykla omkull på hemvägen, men där överraskade jag mig själv positivt. Nåja, dagen är ju inte slut än, så få se vad kvällen har att bjuda. Perkeles jävla dag.