Sådär för att höja fiilisen här på söndag kväll har jag roat mig med att titta på en dokumentärfilm om ett barnhem för handikappade barn i Bulgarien. Behöver jag särskilt nämna att det inte är det bästa för en känslig och grubblande själ att se på? Förmodligen inte, nej.
Sådär för en talterapeut skulle det ju vara ett rent - ursäkta det vidrigt morbida uttrycket - smörgåsbord att på kliva in på en sådan avdelning. Det skulle finnas hur mycket som helst att göra, jag hittade på miljarder saker medan jag tittade på filmen. Det skulle bara vara att kliva in i rummet och börja på med vad som helst, börja nysta i vilken ände som helst.
Många av barnen var egentligen "bara" blinda, men hade på grund av miljön blivit så understimulerade att de blivit riktigt svårt handikappade på nästan alla områden. Undernärda och därigenom oförmögna att göra annat än ligga, utan språk eftersom ingen hade talat med dem, socialt och känslomässigt svårt handikappade. Ni vet hur understimulerade barn ser ut, de sitter och gungar och kanske dunkar huvudet i någonting. Hemskt att se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar