Det blev en kvällslänk. Och om löprundan förra fredagen var tung så var det ingenting i jämförelse med idag. Ni vet drömmarna där man springer och springer, men knappt kan röra benen och inte kommer framåt - så kändes det. Det gick segt, tungt, ingenting funkade. Jag kunde inte dra in tillräckligt med luft, jag fick inget syre. Hjärtat bankade i sjutusen men det kändes som om blodet stod stilla.
Tvi vale vilken runda. Och när jag kämpade sista halvkilometern på en vältrafikerad väg så höll jag blicken i marken. Hoppades för mitt liv att ingen jag kände skulle se mig, för då skulle jag ha skämts ihjäl. Så långsamt gick det, och ändå pep luftrören efter syre. Jag mådde så illa på slutrakan att jag nästan kände för att göra en Vallu Kononen, alltså sticka fingrarna i halsen.
Som tur är kommer nästa länk att kännas lättare. För tyngre kan det inte bli. I så fall får någon komma och lägga mig i kistan efteråt. Örk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar