Idag gick jag till massören efter jobbet. Skrev ju här tidigare att högeraxeln har djävlats, och dessutom har hela övre delen av ryggen och axlarna varit så spända att jag har känt mig som en liten tennsoldat.
Är det inte konstigt så säg. Under somrarna med åldringshemsjobb var det korsryggen som blev uppfuckad. Av allt lyftande och springande på stengolv och vändande i sängar och svåra arbetsställningar. Nu har jag inte lyft några mummun sedan i somras, och korsryggen har varit i topptrim. Att sitta och skriva utlåtanden framför datorn (oftast med krum rygg, och med pannan nästan i skärmen medan man envist bankar på tangentbordet) får däremot området kring skulderbladen att protestera. Alltjämt ere naa! Och nufötiides foltsi e pitå!
Nå, idag har jag då igen tagit plats på massagebänken, och det om någonting är något jag gillar. Den där smärtan är så skön på något vis, även om man största delen av tiden vrider sig som en liten mask och kvider fram svordomar mellan sammanpressade läppar. Massören svor för all del lite han också, eftersom vissa delar av min kropp enligt utsago var "satans spänd". Visserligen kan man tycka att en tight kropp är en bra sak, men kanske inte just i den meningen. När jag reste mig från bänken såg jag stjärnor en stund. Kanske blodet som började nå upp till huvudet för första gången på länge?
Nu sitter jag här, öm och mörbultad. Ryggen ser ganska bra ut, men känns som om någon slags jordbruksmaskin har kört över den. Ett och annat blaffigt blåmärke börjar också framträda, men det ger ju bara street cred. En rätt bra avslutning på en arbetsvecka, eller vad tycker ni?
ja he e na som ja å sku måst ta itu me, min rygg e no int helde i na bra skick - fastän ja int ha lyfta o sväng na gambe gubban o gummona :)
SvaraRadera