Har företagit mig en löprunda i tolv minusgrader. Igen peppade jag mig själv genom att mumla: "Bah! Det här är ingenting. Ingenting, I tells ya! Har väl skidat i minus tjugoåtta hur många gånger som helst". Men nog var det ganska kallt. Mitt ansikte hade vid hemkomsten frusit fast i ett stelt leende/grin, som inte mjukades upp förrän en halvtimme senare.
Hade rustat mig i dubbla långkallingar under löparbrallorna, samt dubbla handskar och mössan nerdragen ungefär till nästippen. Ur den sistnämnda pustade jag ut vita moln med jämna mellanrum.
På tillbakavägen hörde jag dundret från en snöplog, och sekunderna efter såg jag hur den kom dånande emot mig. Insåg att det inte finns något att göra och ingenstans att fly. Jag kommer att bli inmurad i snö vare sig jag vill eller inte. Men det var en snäll fabo som körde plogbilen. Han saktade in när han såg den lilla pricken som ettrigt kom springande i snöyran, och passerade mig i snigelfart för att inte täcka mig i snö.
Nu ska jag ge mig av mot jobbet. Kvällskift väntar. Ajöken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar