söndag 13 december 2009

Men vad säger min mun egentligen?!

Det såg lite kallt ut. Jag tänker på strippan som var ute på tobak utanför strippbaren nere på hörnet. De brukar ofta sitta på huk där utanför och ta sin lilla rökpaus på kvällarna när man passerar. Det ska man unna dem, tycker jag. Men ändå - när det är minusgrader och snön singlar ner, och tjejen står ute med cigaretten i nypan önskar man att hon hade någonting annat än en Mycket Kort Kjol på sig. Å andra sidan kompenserade hon med att ha imponerande långa skaft på stövlarna. Riktiga vadarstövlar, bara hängslena som saknades.

Efter att jag hade varit och lyft lite skrot söndagskvällen till ära, vek jag in via ett snabbköp på hemvägen. Tänkte köpa en understrykningspenna, jag pluggar så mycket bättre då. Men inte fanns där några sådana. Limstift och tejp och block och kuvert fanns, men det hjälpte ju inte mig. Frågade för säkerhets skull flickan i kassan om de hade understrykningspennor. De hade de inte, sa hon.

Det konstiga när jag talar finska är att jag plötsligt drabbas av någon slags språklig störning. Jag tänker en sak och säger en annan. Det dumma är att jag ofta säger precis tvärfel, som nej när jag menar ja. Sedan känns det så dumt att plötsligt ändra mig, så jag står fast vid det jag just har sagt fast jag vet att det inte stämmer. Åt flickan i kassan sa jag till exempel ungefär att okej, jag har tent imorgon så jag tänkte bara fråga...

Det stämde ju inte, inte har jag tent imorgon. Av någon anledning sa min mun "huomenna", och så var jag tvungen att hålla fast vid det. Kassaflickan skrattade och tyckte skämtsamt att jag nog är sent ute om jag tänker börja läsa nu, och jag höll med. Ajaj, så lat jag är som börjar läsa först kvällen innan. Vilket inte ens var sant.

En gång när jag gick i gymnasiet frågade en av mina finska skidbekanta var jag gick i skola. När jag sa att jag gick i det svenska gymnasiet frågade hon om det var det som fanns i Sandhagen. "Kyllä!" sa jag med eftertryck. Fast det är verkligen inte sant. Jag menade nej, men sa ja. Det ligger ett finskt gymnasium där, jag minns inte vad det heter. Hon frågade ännu en gång om det verkligen var den skolan jag gick i, och jag bedyrade igen att jaa-a, det var det. Helt tvärtemot!

Som sagt. Språklig störning på hög nivå.

2 kommentarer:

  1. jag har också en liknande störning, men mest när jag talar svenska. jag kan säga helt fel ord, t.ex. kylskåp iställlet för långtradare, och ändå förväntar jag mig att folk ska förstå vad jag vill. var i hjärnan kopplar det fel?

    SvaraRadera
  2. Det är konstigt det där, hur det kan bli ibland. Om man till exempel har afasi till följd av stroke kan det hända att munnen säger fel ord, fast man tänkte rätt från början. Oftast är det då ord inom samma "grupp", alltså att man gång på gång säger "stol" när man menar "bord". Hur man än försöker blir det bara "stol". Eller att man säger ord som liknar varandra lexikalt, till exempel "bir" när man menar "bil".

    Måste vara grymt frustrerande när man gång på gång försöker säga en sak, men det blir en helt annan:-/

    Kylskåp och långtradare har ingen direkt koppling vare sig ämnesmässigt eller lexikalt. Kan man skylla det på vanlig hederlig tankspriddhet?:)

    SvaraRadera