Måndagsrunda

Jag gillar att springa i mörker. I sval kvällsluft i gatubelysningens sken, och vissa partier i beckmörker. Eller ännu finare - en gnistrande vinterkväll under fullmånens blyga ljus. Så sagolikt vackert.

Drog ut och sprang en sen löprunda ikväll. Mörka åkrar på bägge sidor av vägen, då och då lystes vägen upp av en bil. En och annan vindpust prasslade i gräs och löv. Och här och där lyste det så hemtrevligt ur folks fönster. Där i stugorna satt folk och kanske tittade på tv, drack kvällskaffe, surfade, kramades, löste korsord... Vad nu den medelmåttige öjbon gör en måndagskväll.

Det är fridfullt att tänka på att folk sitter i sina varma vardagsrum kvällstid och har det bra. Sedan är det inte säkert att det är så jävla fridfullt i alla stugor alla gånger. Alldeles säkert finns det stugor där det är rent ut sagt usligt. Men det vill man helst inte tänka på när man joggar förbi.

På hemvägen fick jag ett ryck när det var knappt en kilometer kvar. Tänkte dra på lite, och ökade farten tills jag var uppe i ungefär exakt så fort jag kan springa. Bara för att. När det var tvåhundra meter hem trodde jag att jag skulle dö på fläcken, men så nära målet kan man ju inte börja sakta in. Så jag höll tempot ända tills jag dråsade in genom dörren. Så slut att jag hade kräkts om jag bara hade orkat. Dessutom var jag för andfådd för att spy - hur skulle jag hinna det?! Låg och vred mig på hallmattan en stund innan jag samlade ihop mig och snörade av mig skorna.

Håhå. Det var den länken och den måndagen. Tack och adjö.