Pääroaali

Igår var det dags för del två av följetongen "Odla potatis". Del ett utspelade sig här. Igår var det alltså läge att få upp knölarna. Detta göres genom att en kör pääroaali och alltså plogar upp potatisen, medan de övriga i sällskapet agerar potatisplockare.

Det är en ganska okej sysselsättning det där med potatisupptagande. Förutsatt att potatislandet är av rimlig storlek, några bänkar sådär. Och att solen skiner och det är en vacker höstdag. Allt det där stämde in igår, så det var bara att hugga i.

Potatis är förresten sådär storleksmässigt trevligt att plocka. Till exempel lingon = för små. Blåbär = för små. Hallon = på tok för små och sliskiga, och dessutom finns de i taggiga buskar. Potatisar är av lämplig storlek, man fyller en hink på ett par minuter och får hälla ut innehållet i en av päärolåådona som står utplacerade i potatislandet.

När det var potatisupptagartider i dagisåldern brukade man ta med sig potatisar att visa upp i morgonsamlingen om man hittade någon med speciell form eller så. Den här fina potatisen hittade min pappa igår, och mamma hittade ytterligare två hjärtan. Själv hittade jag bara en som såg ut som en utvecklingsstörd kyckling...

Mitt i potatisplockandet kom Öjas antagligen fetaste sork gående genom landet. Helt ogenerat och lugnt klampade han fram emellan oss, det fläskiga fanskapet. Pappa höjde potatishinken för att klubba inkräktaren, men hann inte riktigt och djuret kom undan. För min del hade mastodontsorken gärna fått klubbas, men i ärlighetens namn undrar jag om det hade räckt med en hink. Den hade antagligen bara studsat lite i fläsket.