lördag 12 juni 2010

Pääroaali

Ett visst fenomen har figurerat i olika österbottningars bloggar på senare tid. Till exempel hos Kaj och hos Jessica. Det som kallas för pääroaali, och som jag inte ens vet det korrekta svenska namnet på. Potatissättningsmaskin, kanske. Igår var det min tur att ta plats på pääroaali med pappa och farbror som traktorförare för att sätta årets pääror.

När vi var små satte vi potatis för hand. Det var en jävla massa potatislådor, för vi var flera hushåll som hade gemensamt jätteland. Så tog man sin hink och traskade iväg i plogfåran. De vuxna trampade och mätte hur långt det skulle vara mellan potatisarna, var det en eller två fot? Vi barn multiplicerade med två hur som helst, för vi hade så små gummistövlar. Så satte man en potatis vid gummistöveltån och trampade vidare. Tramp, tramp - potatis, tramp, tramp - potatis.

Det roligaste ord som fanns när man var liten var för övrigt rutimommo (=rutten mormor). Så heter en sättpotatis som råkar sitta fast bland nypotatisen. Alltså den man har satt, och som av naturliga skäl är mörk och rutten. Det var lika festligt varje gång någon drog upp en nypotatishärva och sättpotatisen satt kvar. Då tjöt han eller hon: "Skåda! Rutimommon e kvar!". Och man fnittrade förtjust. "Rutimommo, hihi!". Fast detta hör ju inte till potatissättning, utan till upptagningen, och det är en helt annan sak.

Sättningen alltså. Det blev moderna tider och pääroaali införskaffades. Då behövdes det betydligt mindre folk för att sätta ett land. En som kör traktorn och två som sätter potatisarna. Under maskinen finns ett snurrande hjul som ska klinga i jämn takt, och man ska sätta en potatis vid varje klingande. Att mäta avstånd med gummistövlarna är således föråldrat.

Precis som Kaj nämnde i sitt inlägg finns det så kallade lustiga saker man kan göra vid potatissättningen, men som egentligen inte är det minsta roliga. Som just det där att hissa upp pääroaali i högsta läget och bara: "Haha, ni kommer inte ner". Min brors humor. Eller så kan traktorföraren på skoj gasa på lite extra så att sättarna skriker "Inte så foooort!" medan de plockar för allt vad tygen håller. Potatiskastning är också en sport, men den är man sparsam med. Snål österbottning som man är så slänger man inte dyra potatisar hur som helst...

När det gäller arbetskläder kan man vara beredd på en sak. De är alltid felaktiga. När vi skulle bränna skog för några år sedan dök jag upp i kläder som jag hade kasserat ur garderoben och lagt i en tunna i garaget. Alltså sådana som skulle brännas hur som helst. Tyvärr råkade de vara vita, och jag fick vara föremål för min farbrors hånfulla kommentarer om att komma i vita kläder till ett eldningsarbete.

Igår skulle vi bara över vägen och sätta... tja, blev det nu tre eller fyra bänkar potatis. Jag hade slutslitna leggings och en t-skjorta (den råkade vara vit) ur min låda för kasserade kläder. Första kommentaren när jag kom ut: "Hade du tänkt komma sådär fin i päärolandi?!". Jag vet inte riktigt hur det är tänkt att arbetskläder ska se ut. De måste antagligen vara mörka, tydligt fläckliga av målarfärg och synligt trasiga. Jag vet inte.

2 kommentarer:

  1. Jag funderade också vad pääroaali heter "på fint", men ingen av hemfolket visste säkert. Potatis-ar (jag la in ett bindestreck för att inte ska tas för potatis i pluralis) var en benämning någon använde sig utav.

    Även jag fick min klädsel kommenterad. Jag hade reto jeans och vita länkskor. Jag blev tvungen att låna gummistövlar men jeansen fick jag efter övertalning behålla på eftersom de hade ett synligt hål på ena knät.

    SvaraRadera
  2. Aha, okej! Fast jag undrar vad ett "ar" är egentligen? En maskin eller en plog, eller..?

    Ja, jag fattar inte detta med arbetskläder. Tydligen måste man se ut som en utklädd fågelskrämma för att inte vara för fin. Dessutom - potatissättning är väl ingenting man blir direkt jätteskitig av? Dammig kanske, men annars sitter man ju bara på ARET och plockar. Inte som att rulla i tjära och fjädrar direkt...

    SvaraRadera