En promenad på Minnesgatan

När jag skrev den där 25-sanningar-listan kom jag på en massa grejer från när jag var liten, men jag kunde ju inte räkna upp bara 25 sådana. Måste alltså välja och vraka och bara skriva upp ett par. Men så här för att dela med mig och själv komma ihåg, så kommer här några till.

Mitt första minne som jag har, är när vi hade en duvhök i hönshuset. Och nu vet jag inte exakt hur gammal jag var, men jag var hur som helst mycket pytteliten. Det jag minns är att jag och pappa hoppade i varsitt gummistövelpar (just det där med gummistövlarna som stod sida vid sida i farstun kommer jag ihåg extra tydligt) och iklädd blott nattsärken rusade iväg till föusi, där hönsen fanns. Pappa med geväret under armen.

Jag minns när jag och Viktor - min storebror och då min trogne lekkamrat - lekte på lindon bakom Vidars, och han sa att det fanns ett slags sagodjur i bäcken. "Det är som en drake med sju huvuden som sprutar eld" sa han. "Varje gång man hugger av ett huvud växer det direkt ut ett nytt!". Jag nickade och förstod precis vilket slags sagodjur det var. Storebror bestämde lekarna. "Men vi låtsas bara, det finns inte på riktigt" underströk han. Han ville väl inte att jag skulle bli rädd.

Jag minns när vi var små och lekte kuragööma i mörkri hemma. Alla var med. Hela huset släcktes ner och alla sökte alla. Det var jättespännande, och roligast av alla hade min lillebror. En gång gömde pappa sig i källartrappan iklädd en apmask av gummi. Han ska alltid överdriva.

Jag minns en gång när jag gick på ettan, och vi flickor kom ihop oss på rasten en gång. Vi började bråka och hur det nu var blev jag ledsen och vägrade komma in när det ringde. Till sist fick läraren komma ut och hämta en gråtande flicka från skolgården. Sedan fick alla flickorna komma och säga förlåt runt pulpeten, och dagen efter fick jag ett häst-vykort av Sara med texten "Maja är bäst" på. Det ni.

Mera kommer en annan gång.