Det är vårvinter i Åbo. Om man ska säga någonting riktigt bra med den här delen av landet, så är det i alla fall att det går undan med årstider och sådant. I Pampas är det ruggig höst i en evighet, vinter och snö i sju evigheter, och mörkt i minst elva evigheter. När man börjar vänta på våren är det en dryg tid man har framför sig. För det blir gradvis litelite varmare, men sedan kommer takatalvi och sopar mattan under en. Varje år. Det är snömodd och kallt, och man ska inte vänta sig någon värme förrän det är sommar.
Här är det strax månadsskifte mellan februari och mars. Pling, säger det, solen värmer och vatten strilar från tak och rännor. Bar asfalt finns redan på sina ställen, och vårvintern är här. Den varar en kort tid, sedan är det vår. Och sommar. I Pampas kan det aldrig riktigt bestämma sig, man väntar på all snöslasket ska ge upp någon gång, och det hinner knappt vara någon ordentlig vår. När det är mera bikini än snö, kan man bestämma att det börjar vara sommar.
I Hallis njöt vi av våren på riktigt. Satt ute på gräsplätten i april (utan att hacka tänder och få blåskatarr) och drack kaffe och tittade på alla fina blommor som började komma. Massor, massor av vitsippor i skogen, och fåglar som kvittrar. Björkar slår ut. Då är Åbo riktigt fint.
Imorse när jag cyklade mot skolan med solen på näsan och grus som knastrade under cykeln (som både gnisslar och knastrar ganska bra själv) tyckte jag också att jag ganska bra kan vara här. Kanske det finns värre ställen ändå. Helvetet en varm dag, till exempel.
o det här ska man läsa när man själv trampat i grenhög snö utrustad med bågsåg o kvistkniv...
SvaraRadera