Här sitter en frusen Maja framför ett dyngtrögt nät. Nervpåfrestande att vänta på att det ska ladda, ladda och ladda färdigt. Hur folk klarade sig för 15 år sedan, då allting var så förbannat långsamt vet jag inte. Kanske hade man bättre tålamod då. Och så visste man inte om någonting annat.
Idag var det tidig väckning och handledning i skolan. Det var bra att handledningen var så tidig, för då kom jag mig igång tidigt. Hade gott om tid att sitta i skolan och göra ändringar i texten innan lunch. Skrev abstraktet och ändrade nästan allt som skulle ändras. Nu är det bara ett par småsaker kvar att justera innan första kontrollen. Referenserna ska läggas i ordning och sådant.
Det är konstigt hur blind man blir när man skriver. Jag tror att jag faller i någon slags trans där jag inte riktigt vet vad jag håller på med. När vi går igenom det jag har skrivit tillsammans med handledaren, så kan jag läsa texten och känna att den är helt främmande. Som om det inte är jag som har skrivit den. Jag kommer inte alls ihåg att jag skulle ha skrivit någonting sådant. "Det här går du ju in djupare på i följande kapitel" säger handledaren. "Eeeh... ja, det kanske jag gör..?" svarar jag, och måste läsa vad jag egentligen har skrivit. Mysko.
Jag har alltså saken under kontroll, känns det som. Är faktiskt förvånad själv över att det inte råder någon panik just nu. Jag har hela helgen på mig ("Jamen snälla Åke...") att fixa ännu, ifall det skulle behövas. Annars lugnt.
Var ute och sprang i snöyran ikväll. Inte det ultimata vädret för dylika aktiviteter, men en helt okej länk åstadkom jag. Måste försöka ta mig ut och mjuka upp kroppen, konstaterade jag. Mina arma armar (heh...) är fortfarande helt i lås sedan jag var och lyfte skrot. Jag ser ut som en jakobstadsbo för tillfället. Går som en grävmaskin, eller som om jag hela tiden bär på ett tungt kylskåp framför kroppen. Hårda bud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar