måndag 22 september 2008

Neeeeeeeeej

Som vanligt! Jag kliver upp, duschar, traskar till skolan för att ha testworkshop på förmiddagen, bara för att komma fram till ett tomt klassrum. Workshopen är inte som jag trodde, på måndag och onsdag, utan på fucking tisdag och torsdag. Varför, varför, varför är det alltid jag som missförstår, får fel info och dyker upp på fel plats med fel material i fel tid. Jag slår vad om att ifall jag hade skrivit att workshopen är på tisdag och torsdag i min kalender, så hade antagligen resten av klassen suttit där nu och undrat var Maja är den här gången.

Det var ju en trevlig början på den nya veckan. Jag är lost redan innan vi har hunnit ha någonting. Satan. Satan. Satan.

Vad ska jag göra nu då?

Försökte i alla fall gå in på tönt-Moodle för att läsa de stycken som skulle läsas till eftermiddagens föreläsning. Fick hjälp av två flickor som visade hur man kommer in på fanskapet, och pekade dääääär Maja, den däääär texten ska du läsa. När flickorna gick iväg försökte jag skriva ut fanskapet. Nehej, då försvann allt. Och nu kommer jag inte ens in i systemet.

Jag känner direkt att detta är en dag då man ska gå hem, dra täcket över huvudet och låtsas att jag inte är i Åbo, inte går i skolan och inte heter Maja.

----------------------------
Tillägg tjugo minuter senare

Okej, lite humor också på en jävlig måndag. Telefonen ringde nyss med ett okänt nummer på displayen. Vanligvis svarar jag inte när okända nummer ringer, men eftersom jag eventuellt väntar ett sådant samtal inom de närmsta dagarna svarade jag ändå.

Telefonförsäljare. Det är vid tillfällen som dessa man drar nytta av att man har ett svenskt klingande namn, och att man kallar sig finlandssvensk. Vanligtvis brukar samtalen brytas ungefär direkt när man påstår att man inte kan finska, men denna var faktiskt lite envis. Envis så att det blev komiskt, till och med.

Samtalet inleddes på finska med att typen frågade hur min vecka har börjat, precis som om han skulle bry sig. Tänk om jag hade sagt att det är skit, jag har måndagsangst och känner mig trött, ensam och ledsen. Vad skulle han ha svarat på det, månntro? Nå, jag låtsades vara såpass enspråkig att jag absolut inte kan tala finska. Killen ummade och hummade en stund och försökte igen, l-å-n-g-s-a-m-t. Tyvärr, tyvärr, jag förstår inte alls finska, ljög jag. Killen frågade om jag speakar english, och jag fortsatte med mitt "va, tyvärr, jag förstår inte... jag talar bara svenska".

Här hade nog de flesta gett upp, men han fortsatte med makt prata engelska, och försökte övertyga mig om att byta telefonabonnemang. Jag avbröt igen med att jag bara pratar svenska. Då bytte han från engelska - tillbaka till finska. Hade jag varit lite stressad eller om han råkat ringa lite mera olämpligt hade jag nog härsknat till lite, men nu satt jag mest och fnissade. Till sist sa jag ännu en gång at "hördu, jag pratar faktiskt bara svenska", och då äntligen gav han upp. Seg typ, det där.

1 kommentar:

  1. Haha, "jag-talar-bara-svensla-metoden" brukar jag också köra med då det ringer telefonförsäljare. Funkar nästintill alltid.

    SvaraRadera