Arg och ledsen

Skickade iväg mail nummer två till en annan professor idag, med samma ärende som sist. Jag fattar ingenting-noll-nada av statistiken trots att jag nu går den för andra året i rad. Jag förstår inte hela grunden, fattar inte vad det går ut på eller vilken funktion den fyller. Allting är bara långa siffror i en rad som man förväntas kunna läsa ut någon slags information av. För mig är det som att slänga en 700 sidors bok i hebreiska åt en två-åring. Hissen går inte ända upp. Det finns nog ingen övervåning, när jag tänker efter.

På eftermiddagen traskade jag in till denna professor på något slags samtal. Fick sitta vid Stora Skrivbordet med professorn bekymrat kikande på mig. Vad det är jag inte förstår, säg? Jo, eh... statistik! Det skulle väl vara den lilla detaljen. Professorn frågade lite frågor av mig, och jag förstod inte ens vad han frågade efter. Vad sa du? Vilket ord var det där. Professorn tyckte lite sorgset att jag nog borde se till att klara av statistiken nu, "annars blir det nog problem att bli färdig". Jotack, det vet jag. Men säg - hur ska jag "se till" att klara statistiken? Det är väl nog den tanken jag har när jag nu går denna kurs! Att komma och fråga hjälp och få till svar att jag ska "se till att klara" någonting var kanske inte det jag sökte. Professorn tyckte även att jag skulle maila honom som håller kursen. Och säga vad? Att jag inte fattar ett ord av - någonting?

Jag är så leid. Så trött. Så uppgiven på allt. Allt som har att göra med skolan. Och allt annat. Har redan länge ifrågasatt vad fan jag gör här egentligen, för jag fyller ingen satans funktion med min närvaro. Jag fattar ingenting. Jag är alltid den enda som inte begriper någonting, som inte hänger med, som inte kan.

Idag på en föreläsning fick vi uppgift att lokalisera var i hjärnan en språkstörning fanns med hjälp av olika symtombeskrivningar. Vi är tretton på klassen. Tolv började direkt klura på uppgiften. En förstod inte frågan, eller hur man fick reda på svaret. Alltid den som inte förstår. Alltid.

Jag förstår ju ingenting av det vi gör i skolan! Jag kan inte koppla samman, dra slutsatser, tänka logiskt eller räkna ut. Det enda jag kan är att läsa in saker utantill, och inte ens det särskilt bra. Jag har haft flera praktikperioder utan att lära mig ett enda skit, och jag kan fortfarande inte ens ge talterapi. Nästa klient jag har kommer att vara en vuxensådan, och jag har ingen aning om hur man arbetar med en sådan. Jag kan inte ge talterpi, jag har inte förstått hur man ska göra. Statistiken är bara toppen av isberget. Jag är egentligen oduglig på allt.

Det så kallade liv jag lever är ett för jävligt meningslöst sådant. Jag lever som studerande, utan pengar och samtidigt utan att egentligen klara av att studera, eftersom jag uppenbarligen är för dum för sådant. Jag har ingen satans aning om hur jag någonsin ska kunna bli färdig, och än mindre arbeta med sådant som jag inte kan. Jag bor på ett ställe jag inte gillar. Jag tycker inte om folk, och vill helst vara ensam, ifred och asocial. Jag är elak, negativ och pessimistisk. Jag tycker egentligen inte om någonting. Jag orkar ju inte ens umgås med mig själv, så varför skulle någon annan behöva tvingas göra det? Inte ens smal kan jag få vara.

Jag är så arg. Så arg. Så arg. Och jag är så trött på att vara arg hela tiden. När jag är tillräckligt trött på att vara arg blir jag så ledsen av trötthet att jag gråter lite istället. Sedan återgår jag till att vara arg istället. Nu ska jag alltså gråta lite. Och jag kommer inte att gå till skolan i morgon bitti. Inte.