Patetiskt

Känner mig ganska patetisk just nu. Det är lördag förmiddag, och var befinner jag mig? I Gripens dataklass. Mol allena. Gripen är en av dessa byggnader med fånigt namn som på något vis...eh, hör till Åbo Akademi. Jag har inte så bra koll på detta, men det är i alla fall hit man går när man ska lämna in skojiga papper åt KELA, närvaroanmäla sig eller ha någon kurs i typ statistik. Dataklasser finns här också, så man kan gå hit och göra skolarbeten, eller - som jag som inte ännu har fått nätet hemma att funka - kolla om Internet finns kvar. Och det finns det. Ganska bekvämt egentligen, för jag bor bara ett par hundra meter härifrån. Så här på helger är det tydligen lugnt här, undrar varför? Inte kan väl andra människor ha ett liv, månne?

Jag har leidon. Ser ingen egentlig point med att vara här. Eftersom jag nu bor mitt i stan kunde man kanske tänka sig att jag rentav börjat älska den här stan och dagligen drar ut på strövtåg längs gatorna bara för att titta på allt som finns här. Men nej. Åbo är fortfarande lika grått, blåsigt (den enda stad jag upplevt där det alltid blåser motvind, från alla håll) och intetsägande. Den mesta av min tid här går ut på att vänta. Vänta. Vänta. På vad jag väntar vet jag inte.

Jag vaknar på morgonen och är uttråkad. Om det är en skolmorgon tuggar jag i mig morgonmål och cyklar till skolan. Just nu har vi bara börjat helveteskureser dessutom, så när jag kommer till skolan är det horrorföreläsning i antingen Vetenskapsfilosofi (kom igen...), Statistik 1 (jo, jag går den kursen igen, och det ser inte bättre ut denna gång), Forskningsövning (som baserar sig på statistiken vi lärde oss ifjol. Alltså det som jag inte gjorde) och annat lika upplyftande. Sedan är det att vänta någon timme till, och fixa med lite praktiskt prackeri och vänta igen på att det ska bli någon slags mattid, för jag vägrar äta klockan elva på förmiddagen.

Sedan cyklar jag oftast hem och fortsätter vänta. När jag väntat tillräckligt länge kokar jag kaffe. Sedan väntar jag igen. Till sist brukar det bli antingen en kvällslänk eller något liknande, kvällsmat och så vänta tills klockan blir så mycket att man inte skäms för att gå och lägga sig. Cirkeln sluten.

Kan en tillvaro bli mera meninglös? Jag har inget intresse av att gå i skolan, i alla fall inte just nu, för allt vi håller på med är bara sådant man måste genomlida. Varken tid eller intresse för att ta någon praktikklient nu heller, har ingen möjlighet och ingen motivation. Dessutom kan jag ju inte ens. Har ingen lust att umgås med folk heller, så ensamheten är nog självvald. Det är jobbigt att vara social, i alla fall om man måste vara det längre än en timme. En kaffe kan jag ta med någon, men sedan måste jag få gå så jag får vara ifred. Fy.