Kompislunch och ett oväntat drag

Idag traskade jag iväg till ex-sambo Caroline på någoting så trevligt som lördagslunch. På en lördag, då det annars mest blir slöa på soffan, lite löpning eller gym och lite för mycket tid och tankar var det en bra omväxling att duscha, dra på ordentliga kläder och sticka iväg på lite trevlig, kravlös samvaro.

Lunchen var dessutom en medveten flashback från Hallis, då pestopasta var en klassiker. En flashback med modifikation, för en del tillägg i receptet hade gjorts, och gott var det. Trevligt dessutom att sitta i sällskap och äta, utan att befinna sig i en studentrestaurang med en decibelnivå på ett par tusen. Och kaffe på maten serverades också. Så idag har jag fått service, minsann. Tack snälla Caroline, nästa gång bjuder jag!

Tog någonting så exotiskt som en rejäl promenad ikväll. De som känner mig, känner också till att Maja helt enkelt inte går. Men ikväll kändes det som en bra idé. Fint höstväder, lite fina rundor att gå, och lite frisk luft. Tänkte försöka att röra mig ute utan att springa någon gång också.

Det var massor med gula löv överallt, sådär så det krasade och prasslade och yrde där man gick. Jag traskade förbi Domkyrkan, som jag gör på min dagliga skolväg. Det är så att man glömmer bort hur gigantisk den är, måste stanna till och titta lite eftersom jag aldrig annars gör det. Fast den är allra finast på sena vinterkvällar, då den är upplyst nedifrån och upp, och täckte med snö och rimsfrost. Ganska fin var den nu också.

Sedan gick jag längs ån. Det finns fina grusvägar, stigar och på vissa ställen träspångar att gå på. Det blir ganska tyst där riktigt nere i slänten bredvid vattnet, nästan så man glömmer att man befinner sig i en stad.

Jag gick över Tomasbron för att komma över till andra sidan ån. Här är det riktigt fint, en av de finaste utsikterna i Åbo, om jag får bestämma. Nere till vänster syns lite av träspångarna, och Domkyrkan sticker upp så fint där bakom de gula träden. Min skola är alltså alldeles intill kyrkan.

Traskade tillbaka genom akademikvarteren. Det här är min skola, sett från "Hallis-hållet", alltså den väg jag cyklade när jag bodde i ghettot. Den ser ganska fin ut från den här synvinkeln. Om folk bara visste vilken tortyr man utsätts för där inne - vilken ångest som finns bakom dessa väggar. Nånej, det var en överdrift. Men this is where I spend my days.

Jag gick vidare, längs ån och åbåtarna, upp mot Samppalinna. Det går uppåt, uppåt och uppåt, både på branta stigar och längs långa trappor. När man traskat ända upp ser man Åbo ovanifrån, nästan i fågelperspektiv. Det tycker jag är ganska stiligt.

Jag tog ännu en sväng genom Vårdbergsparken innan jag vandrade hem. Gula löv, ganska tyst för att vara en stad och så frisk kvällsluft.