Where to start?

Här händer det grejer. De senaste dagarna har varit så fulla med nytt att jag borde ha material för minst tjugo sidor blogginlägg. Det är just då det blir ett sådant här antiklimax - jag vet inte vad jag ska skriva. Eller var jag ska börja. Eller hur jag ska skriva så att det blir som jag har tänkt. I och för sig kanske det lika bra, för jag vet inte om någon skulle orka läsa tjugo sidor. Nå, här kommer någonting smått att tugga på.

I torsdags kväll packade jag hux flux ihop alla mina tillhörigheter och bestämde mig för att åka ner till Åbo så fort som möjligt följande morgon. Tillhörigheterna bestod bland annat av en soffa som var så möglig att jag skämdes när jag tittade på den. Som tur var är det fråga om en skinnsoffa, så en ordentlig omgång med diskborste och tallsåpa och noggrann sköljning tog kål på min svampodling. Den övriga egendomen bestod av en säng, ett skrangligt köksbord och ett par pafflådor med löst krafs.

Fredag morgon grydde, och skåpbilen (med tvivelaktig växellåda) rullade söderut. Kaffe i Jalasjärvi, lunch strax utanför Åbo, ett kryssande med en alltför stor bil i stadstrafik och ett försök att parkera så när porten som möjligt. På en gårdsplan som finns i en brant backe och som inte alls är gjord för någon biltrafik överhuvudtaget. Det gick åt tobak i massor för att klara den pärsen, kan jag meddela - minst tre stycken per kvarter:)

Till slut kilades bilen in mellan betongmonumenten och placerades cirka två meter från porten (där den också stod hela helgen utan att någon nämnvärt höjde på ögonbrynen) så vi i alla fall fick gå upp till lägenheten för att titta. Bör jag nämna att jag inte sett stället jag hyr ännu? En gång har jag varit där, så länge en kompis bodde där, men det var två år sedan, och sedan dess har stället gjorts om. Till det bättre, visserligen, men ändå! Med en viss spänning öppnade jag dörren och klev in.

Ärligt talat var den första minuten en chock. Det var rent ut sagt äckligt där. Det enda jag såg var den vita plastmattan som - typ - täckte golvet. Eller den borde ha varit vit och den borde ha täckt golvet. I själva verket var den nästan helt täckt med stora svarta fläckar, och skorna klibbade fast i jag-vet-inte-vad. Tvärs över golvet gick en mattskarv som hade spruckit upp och gapade som ett köttsår med lim läckande ur sig. Väggarna var sönderspikade med krokar på alla möjliga och omöjliga höjder, men ingen av dem var på något vis i någon rakt förhållande sinsemellan. Köksskåpen hängde på trekvarten med handtag som inte ens passade till dem. En liten bänkstump var täckt med klibbig korkmatta, och torkskåpets galler var mera brunt än vitt.

Suck. Nåja, jag är inte särskilt petig med sådant, tro det eller ej. Bara jag har min lilla lya är jag nöjd, så jag moppade som hastigast av golvet (trots att moppen bokstavligen fastnade fast i underlaget...) och bar in mina grejor. Moppade golvet igen. Och igen. När jag skrubbat av det för tredje gången, och givit mig på fläckarna med en skrubbsvamp kunde jag konstatera att det tammefan bara hade varit väldigt otvättat. Nästan alla fläckar försvann helt, och golvet blev faktiskt rent.

En runda via Ikea dagen därpå försåg mig med en billig hylla, och när jag skyfflat in mina saker i den började det se helt okej ut. Nu är lägenheten en lite sliten, gammaldags lya där Maja bor. Den har ett pyttelitet kök med små gammaldags skåpluckor och min lilla kaffekokare står där och puttrar:) Och det jag inte alls har nämnt är att badrummet är en dröm. Nyrenoverat med blanka kakel, nytt spegelskåp, handduksvärmare och golvvärme.

Sitter i skolan nu, fast den första föreläsningen är först imorgon. Har en del praktiskt att fixa, och jag tänkte för en gångs skull vara ute i god tid. Sedan blir det höstens första Arkenlunch, och sedan får vi se.