Nu har jag varit där!

Kära läsare. Igår var en tråkig dag. Sedan var den lite mindre tråkig, och till sist blev den riktigt hejdundrande. Det hejdundrande skedde när jag och M var ute och testade en bil (surprise... tillvaron i denna by består mest av bilköpande, bilprovande, däckbyte, bilprovande, däckköp, bilköpande och däremellan diskussioner om bilköp, bilprovning och bilförsäljning. Aaaaanyway). Som av en händelse styrdes bilen från Breidbackssiido, genom byiji och vidare mot Gränibyiji. Till sist var vi framme vid - tattada-daa - Rani Plast. Denna dånande fabrik jag bara har beskådat från utsidan, som jag hört otaliga historier om och som alltid varit lite som ett svart hål för mig. Folk drar på sig sina blå Ranikläder och försvinner dit i gryningen för att återvända efter klockan fyra. Vad som sker där ute i Bjölasskogen är ett mysterium.

Igår fick jag högtidligen kliva in i Det Allra Heligaste, alltså den så kallade Värkstaan - Särkykaupunki. Jag fick känna aromen av allehanda oljor eller smörjmedel eller vaselin eller vad det nu var. Jag fick känna på M:s borrmaskin. Jag fick se nissarnas sparkcyklar, den ena värre pimpad än den andra. Allt detta medan en tant med tuttarna i vädret iakttog mig från en plansch på väggen.

Det känns nästan som om jag har sett Gud. Det har jag nästan gjort. I alla fall såg jag en robot som så prydligt vek ihop pafflådor. En sådan vore någonting att ha vid Öja-Market där jag har jobbat. Där är det nämligen min uppgift att platta ut lådor och lägga dem på hög. Undrar hur lönsamt det skulle vara med en robot för att platta ut femton lådor om dagen...

I Vasabibban minns jag att de har en robot som tar hand om inlämnade böcker och sorterar dem i olika högar bakom en plexiglasskärm. Jag tycker att det är obehagligt att titta på när maskiner jobbar utan att någon styr dem, för de börjar se otäckt levande ut. Jag fantiserade alltid om att bibbaroboten skulle krossa plexiglaset, sträcka ut en pysande robotarm och ta fast mig. Eventuellt väsa hotfulla fraser med blinkande röda ögon.

Kanske det bara är jag som tycker att sådant är obehagligt, vad vet jag. Jag var ju också livrädd för vår illgröna tvättmaskin när jag var liten, fantiserade att den var ett monster som stirrade på mig med sitt klistermärkesöga och skulle äta upp mig med sin lucka nertill. Värst av allt var att fanskapet kunde gå. Rätt vad det var när man satt på muggen fick den för sig att centrifugera, och började med hasande rörelser masa sig mot en.

Lite samma känsla fick jag igår när en robottruck med blinkande lampor förföljde mig längs en gång i fabriken. Spöklikt susande den fram, stannade i en korsning och funderade innan den svängde till höger och smög efter mig. Tänk om den skulle ha stannat bakom mig, pyst lite och sedan med metallisk röst ha frågat "Va-fan-dzär-tu-jär!". Det var ju trots allt en Tärjärobot...