Ett par veckor till, håll ut. Sedan ska jag äntligen lämna er ifred, så får ni som ni vill. Då sticker jag iväg igen. Det går nämligen inte mycket längre, detta. Tydligen är det aldrig bra, och när det är det så ska det hittas på saker att nedvärdera. Jippi, vad man känner sig önskad här, det är så man blir rörd...
Det är alltså detta jag har väntat på och längtat efter i månader och åter månader. Att slippa ifrån hela Åbokarusellen, slippa staden jag avskyr, slippa stressen, vantrivseln, tristessen, sömnlösheten och den ofrivilliga ensamheten. För att få komma hit till lugn och ro, utsövd kropp, sallad ur eget land, dopp i sjön och frivillig, självvald ensamhet och tystnad.
Kanske inte. Här är ett enda kaos, och dessutom har du ingen som helst rätt till någonting här. Kaos på jobbet, folk är sjuka och jag hoppar in på nya ställen med nya uppgifter och nya människor. Kaoset är ännu värre när man kommer därifrån. Men fan om du inte kan vara tyst! För här vet vi allt och kan allt. Och nu menar jag inte jobbet.
Nej, jag vill inte heller att jag ska vara här, så vi är i alla fall överens.
"I hate my mother..." :P Koma ti Vasa på en visit..
SvaraRadera