Desperat hemmafru

En ledig dag, och jag styrde mig direkt iväg till Heimsjöstranden och den lilla, gula stugan. Här är det fint! Det enda som stör mig är att fenomenet "morgontidning" inte existerar i dessa trakter. Om man har tur kommer blaskan lagom till lunch. Hmpf. I Öja brukar jag skubba efter tidningen innan morgonskiftet, tio före sex om jag har tid.

När jag är ledig och M jobbar, brukar jag påta ihop lite lunch så han får komma hem och äta. Känns lite lustigt, typ som en hemmafru från 50-talet, och förutsätter nästan att jag borde iklä mig förkläde och servera rotmos med fläsk. Oftast blir det dock någonting simplare, typ omelett med Creme Bonjour eller som idag, pyttipanna på rester med stekt ägg. Och jag som sjavar runt mjukisbyxor och ser allmänt morgontrött ut (detta inträffar redan strax efter klockan elva, hallå!)

Tänk att det på allvar finns folk som gör detta, tänkte jag idag. Kvinnfolk som lufsar runt hemma, dammsuger och moppar och ser till att maten står varm på bordet klockan elva. Dag ut. Dag in. Inte för inte, jag vet att det är mycket jobb med att hålla igång ett hushåll, och i princip skulle kunna sysselsätta någon på heltid. Har man småbarn dessutom får man inte direkt långtråkigt... Men själva grejen! Har dessa människor inget mål eller inga ambitioner med sitt liv, annat än den aldrig sinande strömmen av hushållsarbete? Tycker man faktiskt att man förverkligar sig själv som hemmafru?

Jakku åtminstoni aaldä.

Inte är jag någon karriärstörstande pengasamlare som ska bli chef över allt och alla, men jag vill i alla fall göra annat än gå hemma! Utbildning, yrke, fast anställning och ett arbete som leder framåt och erbjuder en utveckling är en fullständig självklarhet.

På jobbet - som börjar lida mot sitt slut, för övrigt- har jag också skakat på huvudet flera gånger och funderat hur vissa egenligen orkar. De som trivs med sitt tunga och krävande men viktiga jobb, dem förstår jag. Men de flesta kommer till jobbet, konstaterar med en suck att de nu har "tre skiften kvar, kväll-morgon-kväll... och sedan äntligen två dagar ledigt! Sedan fyra dagar jobb, varav den sista bara sex timmar, och så igen en ledig dag!". De släpar sig igenom sina dagar, med ledigheterna däremellan som hägrande oaser. Och så kan de ha hållit på i tio, femton, tjugo år!

Okej, jag tror att det är ytterst få som gråter på fredag kväll för att de har två dagar ledigt, eller som längtar till jobbet hela semestern. De flesta tycker det är skönt med ledighet, och tycker det känns sunkigt att lämna sommarstugan efter en solig helg i juni, för att infinna sig på jobbet en måndag morgon. Men jag skulle aldrig vilja ha ett arbete jag inte vill vara på, och som jag längtar bort från.

Har aldrig till exempel hört min mamma säga att hon inte vill gå till dagis på morgonen, eller att min pappa skulle ha sjukskrivit sig för att det inte lustar att sitta på kontoret idag. Vilket jag misstänker att fallet kan vara för vissa på mitt jobb. Sjukskrivningar droppar nämligen ofta in lämpligt, ungefär tre dagar innan deras två lediga dagar. Tre dagar sjukskrivning plus två dagar ledigt. Vips har man nästan en vecka!

Drömscenariot är att ha lite lagom måndagsångest, mest på grund av morgontrötthet, men att känna sig lite laddad när man kliver in på jobbet. Fundera ut vad man ska ha gjort under veckan, kolla vad som har blivit gjort hittills. Att jobba på hela veckan, och framåt fredagen känna att det nog ska bli skönt med helg.