Mörker

Jag gillar inte att röra mig på stan i mörker. I alla fall inte i absoluta centrum. Jag känner inte folket här, jag vet inte hur man ska vara. Och jag är ibland lite rädd när jag är ute sent på kvällen, fast jag hatar att erkänna saken och inte vill vara det. I Kokkola är jag sällan rädd i mörkret. Jag tycker att människorna där är annorlunda. Visst finns det massor med olika typer ute på en lördagsnatt, men få av dem skulle jag klassa som speciellt farliga. Sköter man sig själv och låter bli andra får man vara ifred.

Större städer innebär mera freaks, så är det bara. Även om Åbo inte direkt är någon världsmetropol är det större än till exempel Kokkola eller Vasa. I Kokkola kan man träffa konstiga typer ibland - i Åbo finns de nästan i varje gathörn. Skumma typer som gör skumma saker, sitter på gatan eller talar för sig själv eller håller på med andra suspekta grejer.

Igår cyklade jag ner på stan en sväng lite senare på kvällen. Det var vackert i Kaskisbacken, man såg hela vägen fram till Konstmuséet, och det var massor med folk och bilar, och staden pulserade av ljus och ljud. Runt torget skränade människor omkring och det var allmän helgfiilis. Jag trampade gatorna fram samtidigt som jag tittade och lyssnade.

Kanske är det en illusion, men jag känner mig trygg när jag cyklar. Man är mera odödlig på cykel än man är till fots. Jag känner mig mera anonym, och kan susa förbi innan någon hinner uppmärksamma mig. I alla fall nu när inte kedjan hoppar av just när man befinner sig mitt i ett knivkastande gäng med kriminella tendenser.

Eftersom jag är från landet är jag inte van med att man i vuxen ålder ska behöva fundera över vad som finns där ute i mörkret. I Öja eller Terjärv kan jag i lugn och ro gå ut en sen kväll och njuta av att allt är mörkt och tyst. Löplänkar längs byvägen kolmörka midvinterkvällar med stjärnhimlen ovanför huvudet är fina. Eller som förra vintern då jag sprang genom ett knäpptyst Terjärv längs Heimsjöstranden med månljuset som belysning. Inte för en sekund skulle jag oroa mig för att det skulle finnas någonting farligt någonstans. Björnar skulle kanske vara det farligaste, och vad är oddsen för det?

Jag vet alltså inte hur rädd eller aktsam man ska vara när man är i stan. Vanligtvis är jag inte sådär väldigt skraj, utan mera lagom försiktig. En gång har jag ändå blivit rejält rädd här i stan, för ett par år sedan. Så här skrev jag då:

Så var det med den trevliga fredagskvällen över ett glas rött på Bremer. Tanken i sig var god, och det var riktigt mysigt att sjunka ner på varsin sida om ett tänt ljus och smutta vin efter en vecka av flängande fram och tillbaka, massa cyklande och frysande och allmän leidon. Gott vin var det dessutom, och trevligt att sitta och småprata istället för att ligga framför tv:n, som inte längre är ett alternativ, även om jag ogillar Bremer som ställe.

Kan inte för mitt liv förstå tjusningen i den där källarlabyrinten med bardiskar och toaletter lite varstans. Utan början, utan slut, utan minsta fönster, till synes utan system, och man ser ingenting annat än korridorväggar åt alla håll. Men. Jag tänkte ge stället en chans till, dessutom spelar det nu inte så stor roll var man sitter om man sitter och smuttar.

Två personer blev till tre blev till fyra blev till fem, och till sist var vi sex stycken som satt runt ett bord. Pratade om dittan och dattan i en god stund. Till sist steg jag upp och började anse kvällen avslutad. Det var halv ett-bussen hem som gällde, eftersom jag för en gång skull skippat cykeln. Hållplatsen låg kanske 50 meter bort, och dit traskade jag nu i den kyliga senkvällen.

Stod och trampade och trampade. Bussar kom och gick, men ingen som ledde dit jag skulle. Väntade och väntade. Huttrade. Började tvivla på att någon buss överhuvudtaget skulle dyka upp. Jävlar också, varför ska det vara så svårt?!

Till råga på allt dök en typ upp, just en sådan som man inte vill möta "ensam i en mörk gränd". Inte ensam på en busshållplats heller, för den delen. Med sönderslaget ansikte, blod som rann ner över pannan och spräckt ögonbryn. En sådan slagsbult som i Kokkola går tyst och ser arg men ganska harmlös ut. En sådan som man helt enkelt inte behöver bry sig i, så bryr han sig inte i dig.

Men detta är Åbo. Här finns bara galningar. Vad jag hade gjort honom vet jag inte, men han tyckte att allt var mitt fel. Han hatade Åbobor (det gör jag också, kunde jag ha upplyst honom om, men det var inte riktigt läge att vara lustig), kvinnfolk och folk som tror att de är någonting. Sådana som jag! Jävla Åbobrudar som inte är annat än skit och bara går med näsan i vädret. Allt detta och en hel del annat skrek han medan han sparkade och bankade på busskuren. Vidöppna ögon som stod ut ur skallen. När jag drog mig undan började han gå efter och "skulle nog visa mig ännu". Ordet "kosto" upprepade han flera gånger.

Jag sprang iväg ut på Tavastgatan och sket i allt vad bussar hette, jag kan springa fast ända hem, men här kan jag inte börja vänta! Hann gå ett par kvarter längs Tavastgatan när nästa typ dyker upp. Samma stirrande ögon och allmänt obehagliga freak-uppsyn. Går närmare och närmare, småspringer ikapp. Viskar i örat och frågar om jag inte vill följa med och ha lite roligt. Yes, två juveler inom tre minuters tidsram. Den första vill slåss och den andra vill... ja, just det. How lovely. Jag knuffar undan honom och försöker gå snabbare. Varför har jag klackar på skorna?! Och varför är det så satans folktomt på gatorna just idag??!!!

Han tar mig om armen och frågar samma sak igen, nästan otäckt artigt, precis som om jag var någon... satans hora, eller någonting. Jag knuffar undan och ökar farten igen, men han hinner alltid med. Påträngande. Otäck. Inte som en vanlig äcklig spurgu hemifrån, sådana som man bara kan skita i. River loss armen och springer över gatan, där det som tur är råkar vara en sunkig karaokebar.

Kvinnan bakom disken är världens schysstaste och ringer genast en taxi som stannar precis framför dörren bara ett par minuter senare. Chauffören är en ung och snäll typ, och jag skiter i att jag är utfattig studerande som egentligen inte har råd att åka taxi, jag vill bara bort från alla monster, under täcket i min egen säng.

Vår gata går som en kringelikrok bakom studentbostäderna, så jag säger att det räcker att han släpper av mig ute vid vägen på busshållplatsen, det är närmast därifrån. Jag betalar och ska just stiga ur, när jag ser att det står en annan bil parkerad på samma hållplats. Två typer ligger i den, den ena i bakfönstret och den andra över framsätena. Båda två stirrar på mig med de där ögonen som jag har sett tillräckligt många gånger ikväll. Den ena torkar bort något som finns på insidan av bakfönstret.

Taxichauffören tittar oroligt på typerna, och sedan tittar han på mig. Frågar om jag nog säkert vill stiga av här, om han inte får följa mig ända till dörren. Att han inte vet om han vill att jag ska gå ut ensam till de där typerna. Sedan kör han mig ända fram till dörren och väntar tills jag har gått in genom porten.

Hur hävt är inte detta? Jag bor i en stad där man måste bli hämtad vid en dörr och eskorterad ända till nästa, och ändå känna sig osäker hela tiden. Man kan inte lita på någon, man måste vara rädd för minsta lilla. EN bra sak med Åbo har jag upplevt nu i alla fall, och det var den omtänksamme taxichauffören, som nästan storebroderligt beskyddade mig igår. Men det är för jävligt att det ska behövas!