Att arbetsveckan är fem före slut - igen - det är nästan mera än jag kan få huvudet omkring för tillfället. Jag tycker att det knappt är annat än fredag och fredag och fredag. Ja, inte just nu då. Nu är det fortfarande torsdag, men bara jag har sänkt den här kaffekoppen som står och ryker intill datorn så är det nog fredag ska ni se.
Inte bara dagarna, utan också timmarna går fort. Tar emot klient efter klient, lunchar med kollegorna, så är det en liten snutt kvar på eftermiddagen att teraputta vidare på, och så är arbetsdagen slut. Dagen rinner undan så snabbt att man knappt hinner med. Det är liksom inte fråga om att sitta och titta på klockan och gäspa att det är "fyra och en halv timme kvar".
Jag har om några veckor arbetat ett år på min nuvarande arbetsplats, innan dess hann jag vikariera någon månad på sjukhuset. Det är mäktigt hur snabbt tiden går. När man sommarjobbar är man liksom så inställd på att detta är en jobbsnutt på, säg tio-tolv veckor. De där sista dagarna känns det som om man har varit en evighet där, och man kanske i smyg räknar ner skiften tills sommarjobbet är slut. Delvis för att det brukar vänta i alla fall några dagars ledighet innan skolan börjar. Fast jag nog har trivts bra på sommarjobben jag har haft så blir det lite så. Man kommer bara in och jobbar en tid och är sedan på väg vidare. Har varit svårt att ens tänka sig att arbeta i en fart och vara låst på samma plats i mera än någon månad. Vill ju vidare sen, vill ju till skolan, fortsätta med allt annat.
Och nu har jag vips varit snart ett år på samma plats. Knappt så jag ens har noterat det. Jag har inte räknat varken upp eller ner, eller reflekterat desto vidare över månader eller överhuvudtaget tid. Jag trivs så bra att jag bara är. Det är ju bra. Faktiskt hurja bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar