måndag 14 mars 2011

Från know-it-all till självutnämnd nolla

Hade bästaste E på besök i lördags. Just ett sådant där lagom spontant besök som börjar med ett textmeddelande och ett "Är det okej om jag kommer förbi på eftermiddagen?". Perfekt med en kaffekompis som tittar in en slapp lördag.


Kaffekompisen hade dessutom med sig de finaste vita rosorna. Bara för att hon vet att det är min favoritfärg. Inte för att man behöver ha med sig någonting när man hälsar på, trots att jag är en Fin Dam i Neristan. Men säg den kvinna som inte blir lite varm i hjärtat av blommor? Tack snälla!

Satt och diskuterade det ena med det andra, bland annat de somrarna E och jag jobbade tillsammans som simlärare i Öja, i Kokkola, och en sommar också i Nedervetil. Då var vi sisådär 18 år och odödliga. Nu är jag medveten om att det kan tyckas vara lite lillgammalt att se tillbaka på "ungdomstiden", när det i själva verket bara är några få år sedan, men vissa saker har bara ändrat så totalt.

Till exempel det där med självförtroendet. Vi trodde på allvar att vi visste allt. Vi var nog Österbottens bästa simlärare, tyckte vi. Vi hade inte simskola - vi hade Simskola 2.0. Vi körde ganska hårt med barnen, vi trimmade teknik och var självutnämnda experter. Det var visselpipa och exakt dykteknik och väldigt systematiskt. Vi gick inte och vadade i vattnet och drog lekar på måfå, utan vi simmade och dök och visade frisimteknik och gjorde volter. Kunde ta något barn åt sidan i något skede och dra individuell träning.

En dag i varje simskola bestod av livräddning och första hjälp. Med Anne-docka, med instruktioner i hjärtmassage, med framstupa sidoläge och med transportteknik av skadad person i vatten. Förvisade hur man la tryckförband och lärde ut livbojteknik. Tyckte nog att vi var nästan de främsta experterna i kommunen, och föreläste med världens pondus.

Det var alltså sommarjobb som simskolelärare. Nu är jobbar jag som talterapeut, och ens en tiondel av det där självförtroendet från simskolesomrarna skulle sitta bra. Nu är jag så sjukt osäker på min egen förmåga att jag skulle kunna börja gråta på jobbet vilken dag som helst. Det är bara fråga om att få fel kommentar på fel plats.

Egentligen så är allt det där med yrkesskicklighet och kunnande till stor del mellan öronen. Och inte bara i bemärkelsen inpräntad information, utan inställning, självtillit och trygghet i sin roll som yrkesutövare. Jag besitter i princip ingenting av dessa saker. Kunskapen finns nog där, för jag har trots allt studerat talterapi på heltid i snart fem års tid. Vore ju jävligt märkligt om ingenting skulle ha fastnat. Men jag fokuserar mest på det jag inte kan. Eller rättare sagt - på att folk nog tycker att jag inte kan.

Ett exempel. Om jag inleder med att tro att "denna problematik bedömer jag såhär, och detta är nog rätt metod", så finns det alltså rum för att man har fel. Naturligtvis. Liksom när en läkare tar emot en patient med en svullen vrist, klämmer på den och bedömer att det är stukad. Alltid finns det ju en risk att det är något annat. Typ att den är bruten (men då skulle den nog vara ännu mera svullen och inte gå att röra) att det beror på en tumör som växer inne i vristen (mycket osannolikt att den skulle dyka upp i samband med att patienten blir tacklad i fotboll), eller någonting annat. Med största sannolikhet alltså stukning. Med säkerhet och pondus gör läkaren sin bedömning. Patienten kanske svarar: "Men är den inte bruten då?", och läkaren svarar att den knappast är det, eftersom den är så lite svullen och sådär annars inte ser ut eller känns bruten. Och patienten är nöjd. Läkaren har sett många stukningar och benbrott, och är ganska säker i fråga om det här fallet.

Skulle jag vara läkaren i detta fall skulle jag osäkert rabbla upp att den "väl kanske ser ut att vara stukad, möjligtvis, eller så har jag fel men hata mig inte för det, eller vänta får jag titta igen, jo, nja, jo... stukad nog kanske, eller så något annat". I detta skede hatar jag mig själv för att jag inte har röntgensyn och är allvetande så att jag kan ge patienten korrekt svar. Frågar patienten om den säkert inte är bruten då, så blir jag alldeles skakig och generad och tänker: "Herregud, han tvivlar på min förmåga, och herregud han har rätt, jag vet ju faktiskt inte, och kanske han vet bättre... om han tycker den känns bruten så kanske den är det, och nu exakt i denna stund tänker han att vad är det där för en bortkommen läkare som inte ens ser skillnad på stukning och fraktur? Och han har rätt förstås, jag borde verkligen ha röntgensyn och se in i framtiden och helst kunna flyga, annars är jag bara en wannabe leksaksdoktor".

Det är en dålig inställning. Att be om ursäkt för sin existens det första man gör. Att ha dåligt samvete för att man finns till och tar plats i världen när det finns andra som nog skulle vara både viktigare och duktigare. Det gynnar ingen. Framförallt inte en själv.

Förresten. Ingalunda märks det att jag har haft en dålig dag?

1 kommentar:

  1. Jaa, så ja måst int ha naating åt di om ja sko koma å häls på di?! :D

    SvaraRadera