fredag 18 mars 2011

Axel Axelsson

Var och lyfte bänkpress en dag förra veckan, vilket inte sker särskilt ofta, eftersom jag sällan har någon som kan säkra åt mig. Med min tendens att slänga skivstänger i huvudet är det lite av en fördel att ha en kaveri med sig. När bänkandet sker leder till att höger axel efteråt blir alldeles obrukbar. Någonting är skit med den axeln, för det är bara högern som sippar ihop. I en dryg vecka har jag alltså haft en värkande högeraxel. Mycket enerverande.

Igår var jag ute på en så splendid löprunda man bara kan tänka sig. Typ nollgradigt, klart i luften, plogade cykelvägar, musik i öronen och så lätta fötter att de knappt nuddade marken. Det var en av de där rundorna som jag har berättat om tidigare. När andningen fungerar automatiskt, hjärtat pumpar jämnt och starkt och benen tickar fram som en klocka - tick, tack, tick, tack.

Och så dras man med en värkande axel som bara jävlas med en hela vägen. Det gör liksom ont att bära upp armen, det värker någonstans inne i axeln. Övervägde att slita loss armen och lämna den i någon snödriva någonstans, men jag besinnade mig. Förresten hade den jävla axeln säkert fortsatt att ge mig fantomsmärtor på ren jävelskap. Hur frustrerande är det inte att axeln värker så att man inte får springa ifred?

Låg en stund och svor på hallgolvet och kylde ner axeln med ett paket frysta broilerstrimlor när jag kom hem. Lite bättre nu i alla fall.

2 kommentarer: