Kisastudio under täcket

Dagen började med Vasaloppet på svt play. Sådär lagom bekvämt i sängen med laptopen på en stol intill. Om man säger så så gick Vasaloppet rätt mycket lättare för mig än för tätklungan, som alltså gjorde annat än slappade sig igenom loppet. Och min favorit Jörgen Brink vann!

Lyssna nu väldigt noga. Detta är det enda tillfället det är okej att heja på en svensk. Som finländare är det ju nästan mera viktigt att en svensk inte vinner än att en finländare gör det i idrottssammanhang. Det är inpräntat i den finländska själen. Men Vasaloppet är ett svenskt lopp. Det är så traditionellt svenskt det kan bli, med dalkullor och blåbärssoppa och svensk folkmusik som signatur. Vasaloppssegrare är riktiga hjältar där i norra Sverige. Därför är det rätt och riktigt att svenskar får vinna på hemmaplan. (Tänkte nästan dra en parallell till Sauna-MM i Finland, men så kom jag på att det nog inte var så lyckat. För det första så var det ju en ryss som satt längre i bastun, och för det andra så fick det ju ett tragiskt slut, hela mästerskapet. Undrar förresten hur han mår nu, Timo?).

I övrigt har söndagen inneburit det vanliga. Av de tre T:na som folk brukar tala om (träna, tvätta, tv) att man sysselsätter sig med på helgerna har jag bara åstadkommit ett idag, och det är träna. Drog sedvanligt iväg på pumppi, och därefter via en ganska folktom butik. Tydligen hade folk prioriterat annorlunda än att handla mat den soliga söndagen till ära.

Jag vet inte jag. Jag ser inte riktigt tjusningen med de här vinterdagarna, soligt eller inte. Eller ja, jo, nog är det ju för all del trevligare med sol och nollgradigt än -28 och mörker, som det har varit tillräckligt. Men det är direkta suget att fara ut och njuuuta direkt man vaknar, det finns inte hos mig. Det är fortfarande vinter, och det är en årstid jag ikki gillar. Det är fortfarande snö, man måste fortfarande vara påbyltad. Däremot - när jag vaknar en sommarmorgon drabbas jag genast av MÅSTE-UT-MÅSTE-TILL-STRANDEN-MÅSTE-SIMMA-MÅSTE-SOLA-KAN-INTE-VARA-INNE-panik.

Okej, men erkänn nu, folket. Det som egentligen är positivt med de här vinterdagarna är - att man vet att de håller på ta slut. Typ åh, vad vintern är vacker - det betyder att den snart är borta.

Igår, lördagen till ära, hade jag några damer och herrar över på lördagsfika. Med kladdkaka och allt. Kladdkakan fick utlåtandet "Tack för det fantastiskt goda kakan!" och några sekunder senare förtydligandet "...alltså jag var inte ens ironisk nu, den var faktiskt god". Haha! I dagens samhälle är ironin så utbredd att man knappt kan säga någonting utan att vara osäker på om mottagaren tolkar den med ironihatten på sig eller inte. Tur att man kan förtydliga. Och tur att kakan smakade.