söndag 4 mars 2012

Saker som stör så satan, del... tja, åttahundraett?

Som bekant är jag ju en språkhitler av stora mått. Jag irriterar mig o-er-hört på att man skriver fel! I mitt yrke har jag ju att göra med läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi, och det är en helt annan sak, mina vänner. Det är en en sak att ha dyslexi och alltså ha grava svårigheter att läsa och skriva överlag på grund av en faktisk nedsättning, och på att bara skriva slarvigt eller inte bry sig om att kolla upp hur man formulerar sig. Mina favoritexempel:

1. Jämnställdhet. Åfyfan så jag hatar att läsa det ordet! Lyssna nu noga och glöm aldrig: DET HETER INTE JÄMNSTÄLLDHET - DET HETER JÄMSTÄLLDHET. Läs det igen. Jämställdhet, utan n. Det komiska var att jag i en blogg nyligen läste hur en lärare skrev att hon skulle ta upp just "jämnställdhet" med sina elever. För att "jämnställdhet" var någonting hon var intresserad av. Mina ögon! Det svider!

2. Streck/sträck. Ett streck är en linje, typ "nu ska jag rita en rakt streck". Sträck är någonting annat, typ "jag läste boken i ett sträck", eller "sträck upp handen om du vill fråga någonting".

3. Hälg. Det finns inget sådant ord. Det heter helg. Kan det vara seriefiguren Hälge som har strulat till det? Namnet skrivs ju också egentligen Helge, det är bara i älgfallet man har dragit till med ä-versionen för att göra en grej av att figuren är just en älg.

4. Skumppa. Som i den där bubbliga drycken man skålar i. Det stavas skumpa. Lika som man stavar till rumpa eller lampa. Om man inte specifikt menar den där produkten som säljs i burkar vars produktnamn är just Skumppa, typ "jag står här och väljer mellan Skumppa och Kurko".

5. Exem. Alltså hudutslag. Det stavas eksem. Punkt.

6. Skutta. Betyder alltså ordagrant att man studsar upp och ner, hopp, hopp, hopp. Kaniner och harar skuttar fram. Här i Österbotten används det dock felaktigt när man berättar att man går ut och går med barnvagn. För det första är jag lite allergisk mot att säga att man "far ut å skutt" också i talspråk. Vadå "ut å skutt"? Kan man inte säga att man går ut och går, och händelsevis har vagnen med sig? Men det är en sak att säga det - det gör man som man vill - och en annan att skriva det. Jag fnissar alltid när jag läser att någon på lite obekväm standardsvenska skriver att "idag var jag ute och skuttade". Muahaha, det måste ha sett rätt konstigt ut. Med en vuxen människa som kommer studsande längs vägen. Boiiing-boiiing-boiiing. Och med en vagn med sig dessutom.

Nåja. Det var några exempel. Nu kan ni roa er med att peka ut mina stavfel i den här texten, för de förkommer med all säkerhet. Och så kan ni lite förundra er över om jag verkligen inte har någonting viktigare att fundera på. Sorry, är man språkhitler så är man.

10 kommentarer:

  1. för att inte tala om att vi skuttar snö har i österbotten... gaah.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Med "snöskuttan" i värsta fall.

      Radera
  2. En sak som jag stör mig oerhört mycket på är folk som skriver med bara små bokstäver, dvs inte använder stor bokstav i början på en ny mening. typ såhär då.

    Och en annan sak som irriterar är folk som börjar ett sms eller e-mail med "Hej." P-u-n-k-t
    Varför inte "Hej!" med utropstecken? Att lägga en punkt istället för utropstecken låter så sjukt surt.
    Det värsta är väl kombinationen av båda. Typ att få ett sms med texten "hej. hoppas du har det bra."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller de som exempelvis på Facebook gratulerar en med tre punkter efter. Liksom ett trött, ironiskt "Grattis...".

      Sms skriver jag alltid på dialekt (om mottagaren också talar dialekt, alltså), men är noga med punkt, kommatecken och stor bokstav. Sitter och filar och korrekturläser och har mig innan jag trycker på sändknappen. Exakt rätt ska det vara!

      Radera
  3. Eller att skriva "jyst" när man menar "just". Grrr!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nå just det! Det heter väl inte "jyst" på dialekt heller? Lite som att skriva "ty" eller "dy" när man menar "tu" eller "du". Prkl.

      Radera
  4. Nu blev det intressant!

    Hakar på med en fråga till Språkhitler (med stor bokstav med tanke på att jag tilltalar bloggförfattaren, inte språkhitlers i allmänhet):

    Dialekt i textform tycks vara en het potatis i många avseenden, speciellt vad gäller stavning och etikett. Anser mig själv besitta rätt goda kunskaper på båda områdena ("ty" kan jag kanske eventuellt möjligen förstå endast ifall författaren har finskspråkig bakgrund och inte kommer vad som händer med "u y o å -ljuden" när man skiftar språk), men ibland blir jag konfunderad. T.ex.: ifall man får ett mail av en mycket bekant person man aldrig talat högsvenska med skrivet på högsvenska, HUR svarar man??

    Hjärnan säger mig att det skall vara dialekt som vanligt oavsett, medan tonen i det inledande meddelandet liksom vill påskina att det skall vara korrekt högsvenska vilket leder till att den egna texten känns "billig" ifall man väljer att svara på dialekt.

    Följden brukar bli att jag försöker kompromissa och svarar med någon form av light-dialekt som känns om möjligt ännu mera tafflig, säkerligen även hos motparten...

    Som du märker så har jag valt att författa även denna text på korrekt (ganska i alla fall) högsvenska i hopp om att du skall känna igen den känsla jag beskriver...fö alder ha vi väl konversera på högsvensk förr. Så nu väntar ja me spänning på hu du tänker svara...;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Interesting! Överlag är jag bland de första att stöda bruket av dialekt, absolut i talspråk och också i skriftspråk som sms och typ facebookkommentarer. Men det är lite svårt att avgöra ibland. Sms skrivs nästan alltid på dialekt, eftersom jag i princip bara textar med dialekttalande typer. Också då någon dialekttalare av någon anledning textar på standardspråk brukar jag svara på dialekt. (Ser för övrigt rätt fånigt ut att texta högtidligt på standardspråk om man annars talar dialekt sinsemellan... om jag får säga min personliga åsikt). Längre mail till nära bekanta varierar, men har lite övergått till standardspråk, med vissa undantag. Kan bli rätt tungläst med sida upp och sida ner med den där jag-skriver-som-det-låter-texten som bildas när man skriver på dialekt. Sms som skickas på jobbet (typ om det är enda sättet att få tag på en klient och de inte svarar på samtal) skrives på standardspråk, för att det är ett officiellt meddelande från kliniken, inte Maja som textar en kompis. (Skulle kännas lite skumt att t.ex. få ett sms från tandläkaren med texten "Laga de hi på na rootfyllning i övermoron, ja har en luko ter baket eitt").

      Bloggkommentarer är tricky! Jag svarar oftast på samma språk som kommentaren är skriven (vilket märks i detta fall), det går automatiskt så. I teorin skulle jag nästan hellre svara uteslutande på standardsvenska med tanke på att bloggen skrivs på det språket, men å andra sidan känns det jävligt styltigt när någon nära bekant kommenterar någonting kort på dialekt och man börjar snofsa sig med delikata formuleringar på standardmål.

      På jobbet förresten använder jag också både dialekt och standardspråk beroende på klient. T.ex. en liten en med försenad språkutveckling (alltså som i princip inte talar alls) som har helt och hållet dialektbakgrund hemma pratar jag dialekt med. Svenskspråkiga personer med afasi får också terapi på modersmålet, alltså dialekt. Är det sedan t.ex. förskolebarn med specifika språkliga svårigheter (typ ordförråd, ordföljd, meningsbyggnad och what not) är det standardsvenska som gäller, för att hålla samma linje som förskolan och kommande skolstarten. Är det klienter som stammar så pratar jag det som klienten pratar, oberoende av ålder, för att använda det språk som funkar bäst och inte krångla till det ytterligare. Vet inte sedan om det finns något rätt eller fel, men ungefär enligt de principerna kör jag.

      Radera
    2. Och hon levererar, genomtänkt o "rätt" som vanligt!

      Lite som att läsa ur facit eller någon Teachers Edition, inte utan att man kommer på sig själv med att dumförklara sig själv samtidigt..."halåå, det är ju klart att det är sådär det ligger till, vad tänker jag med egentligen"...;)

      Det är nog precis som du säger, kan inte annat än hålla med på alla punkter. Det att man ibland tvekar när man ska "ta ton" o börja skriva får vi nog skylla på att världen inte är svartvit. Strikt professionella eller privata meddelanden lär sällan skapa tvekan men det är nog desto vanligare när dessa två världar ibland smälter samman och man får försöka avgöra hur pass professionell eller vardaglig man skall vara med bekanta i en viss situation. Längre texter är helt klart tunglästa i dialektform.

      Tack för tipsen (oh, who am I kidding...SVAREN!)

      Det bästa jag kan komma på att kontra med just nu är att rekommendera sömn, små pojkar har nog säkerligen redan gått och lagt sig så det börjar nog bli dags även som de som "sover löjligt lite"...Gonatt!

      Radera
  5. det där med att enbart använda sig av små bokstäver stör mig inte alls, förmodligen för att jag själv gör det när jag skriver kommentarer på diverse forum. på mera officiella ställen skulle det aldrig falla mig in att göra det.
    det kan vara jättejättetungt att läsa texter skrivan på dialekt, även om det är en dialekt man tror sig behärska, så långa sådana texter orkar jag inte överhuvudtaget ta mig an. korta mess eller någon instucken rad här och där går däremot bra.

    SvaraRadera