fredag 2 mars 2012

Kvalitetsbok

När jag springer brukar jag lyssna på musik. Det är nästan all slags musik, eller det är det inte alls, det är inte jazz, inte punk, inte dödsmetall, inte klassiskt, inte progg, inte Celine Dion och inte dansband. Men det är en del olika grejer hur som helst. Nå, när det blir tråkigt att lyssna på musa, och man vill ha någonting att vila tanken på när man springer, då är det trevligt med - tamtadaa - ljudbok! Speciellt under långa länkar. Och nu fick jag det att låta som om jag brukar syssla med stenhårda fyratimmarslöprundor. Njä.

Nå. Hur som helst. Jag har lyssnat på lite ett par böcker av Paasilinna, Två Nötcréme och en moviebox av Filip och Fredrik, och här senast Tårtgeneralen av samma duo. Rätt underhållande. Så häromdagen när jag inte kom på vilken bok jag skulle kunna fortsätta med, då blev det av en slump - Loranga.


Jo, Loranga är en barnbok. Men den är så mycket mer än det. Det är en av de där böckerna som jag eeelskade som barn. Eller nej, som barn kanske jag främst gillade den. Nu när jag som vuxen har haft möjlighet att titta i den, då har jag nästan skrattat läppen av mig. Den är ju helt sjuk! Den är sådär knäpp-på-riktigt-rolig. 
"Och under bordet ligger en ganska tjock och slö pappa. Han är väl det enda i köket som inte är rött. Han är mera... orange. Som Loranga. Han heter Loranga också. Och han är en jättebra pappa – han bryr sig inte om någonting."

"Om det brakar till som en kanon i hela huset  är det Loranga som har satt på Melodiradion. Han måste alltid ha på det allra högsta, för annars får han ont i öronen. Och så måste det vara popmusik, för annars får han magknip."
 Jag fnittrade till högt flera gånger då jag hörde på den, antagligen till min omgivnings nöje. Jag menar, storyn. Hur festlig är nu inte den? Pappa Loranga och sonen Masarin som mest leker på dagarna. Giraffen som sover bakom garaget med huvudet i en konservburk. Den hypokondriske Dartanjang som har sådana oerhörda "vallningar i knäna" och "feber i halva febertermometern", och vid ett tillfälle hade dessutom "lilltån gått i baklås" att han knappt överlever. Och måste bo i vedboden för att inga baciller skulle hoppa på honom. Där sitter han då om dagarna och skriver kryss i tabeller för att hålla ordning på allting.

Jo, och tigrarna i skjulet! Som badade en stund i Lorangas bassäng (vilken bestod av ett garage utan tak som det hade regnat in i) och därmed blev helt urblekta och halvtrasiga.


"Äääh! Spring tillbaka till skogen! Ni ser ju inte kloka ut... med lösa öron och allting, sa Loranga.
"Nää, sådana här skruttigrar är ju inget å ha", sa Masarin och la ifrån sig krigkniven. "Dom ser ju ut som gamla telifoner!".

Obs, telifoner. För så heter det i Loranga. Telifoner och kalisonger. Herregud en sådan bra bok. Borde skaffa den åt mig själv bara som en investering.


http://tiotretton.files.wordpress.com/2012/01/st_loranga_top.jpg?w=500&h=333

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar