onsdag 7 mars 2012

Mäktigt

Hej hej hallå, dagboken! Ikväll var jag ute och sprang, det gick sådär mellanlätt den här gången. Jobbigast är den där första halvkilometern, innan man har fått upp värmen. Har lärt mig att man ska klä sig så att man småfryser till en början, då blir det lagom när man väl kommer igång. Det är inte så halt mera heller, sålänge man håller småkoll på vad det är för underlag där man springer, ibland kommer partier med riktigt blank is, och då kan det vara skäl att inte göra några snabba byten av riktning.

Jag var lite inne i min egen värld där (som jag brukar vara, om någon har tänkt kontakta mig under någon av dessa löprundor får man förbereda sig på att skrika högt och vifta tydligt), tittade på vägen och på skogen och på lite allt möjligt kring marknivå. I trakten kring Sandhagen fick någonting min uppmärksamhet och jag vände således blicken uppåt mot himlen. Och möttes av det mäktigaste jag har skådat på jag-vet-inte-när. Ett lysande, flammande, pulserande norrsken som liksom dansade över hela himlen i långa, slingrande vågor! Nästan neongrönt var det, och så otroligt tydligt. Det ändrade form hela tiden,och liksom flöt fram och tillbaka.

Jag tror faktiskt att jag aldrig har sett ett norrsken förr. Inte ett sådant här, riktigt ett. Någon gång har väl himlen skiftat lite i grönt och man har kunnat ana lite ljusare partier i skyn, men inte såhär. Jag, som tydligen har blivit en liten klenis, blev så tagen att jag - jo, faktiskt - kände tårarna bränna bakom ögonlocken nu också. Under en löprunda. För att det var norrsken. Ähum. Men det var verkligen ett mäktigt, lysande inferno, och jag var alldeles ensam under den brinnande himlen på en mörk väg. Om det nu kan vara något försvar. Hela vägen hem sedan sprang jag och tittade på skyarna åt alla håll och njöt av skådespelet.

Ibland blir jag hurja tagen av sådana där mäktiga saker i naturen. En gång sprang jag i Terjärv i ett så starkt månljus en sen vinterkväll, att man såg nästan lika bra som på dagen. Det var bara kall, knarrande snö längs ett skoterspår, månen och jag. En nästan overklig känsla.

En annan gång for vi hem från villan vid midnatt en augustikväll med båt över kolsvarta vatten. Då fick jag igen den berömda Klumpen  halsen, för att det var så fint. Lite kyligt, väldigt ensligt, och så mörkt att lanternan i aktern bara var som en lysande prick mitt ute på sjön.

Och! En sensommarkväll när jag var ute och sprang i Öja för ett par år sedan. Då det åskade i Kronoby och i Kokkola, men inte i Öja. Det var istället laddat och kvavt i luften. När jag sprang över broarna mot Kokkola såg jag åskvädret över Yxpilahamnen. På håll syntes ansamlingen av blåsvarta moln, som då och då lystes upp av ljungande blixtar. I marken kändes då och då ett vibrerande under fotsulorna, då åskvädret levde om och mullrade. Jag sprang precis mellan åskvädren i den kompakta, tunga luften och bara tittade och lyssnade på skådespelet.

Naturromantikern har talat. Nu måste jag nog göra någonting mera konkret och produktivt för att liksom väga upp det här.

4 kommentarer:

  1. Här har du en till! Men visst är det en helt oslagbar känsla, så mäktig! Man känner sig liksom obeskrivligt liten och som en del av nåt stort på samma gång. Ahh...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det! Fick nästan lust att hulka "It's a double rainbow - what does it MEEEEAN?!" :D

      Radera
  2. Jag anmäler mig också till klubben. Naturfenomen är så fantastiska, så... obegripligt underbara. De tar andan ur en. Man känner sig så liten och förundrad inför det hela och åtminstone jag blir allt pirrig i kroppen och fylld av vördnad inför åska, storm, månsken, dimma, vyer.
    Jag sprang ut på isen igår och hoppades se en skymt av norrsken, men icke. Tänkte idag också testa turen. Fast är nog alltför långt söderut för att chansen skulle vara mer än typ två procent. Tyvärr.
    Jag har inte heller egentligen någonsin sett ett ordentligt norrsken, mest sån där småfjuttigt och prutthurtigt slöjeaktigt någonstans däruppe. Senast i Kokkola för över tio år sedan. Alltför länge sen alltså.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det är väl lite sämre med norrsken dit söderut? Kokkola är också egentligen för sydligt för att förhållandena ska vara riktigt bra, men nu var det ett undantag. Jag har aldrig sett ett riktigt norrsken förr, blev så tagen av att det verkligen var ett SKEN, att det lyste och pulserade. Så starkt att jag reagerade med att titta uppåt och bara: åhå! Det var mäktigt!

      Radera