Skolmailboxen fullkomligen svämmar över. Jag får überangst redan när jag öppnar den och ser alla olika grejer jag borde ha - men inte har - koll på. En massa kurser hit och dit, en massa anmälningar och tavara. Det känns om om jag verkligen inte kommer att ro detta i land just nu. Fan, min båt läcker!
Bokade i alla fall tid till handledning nästa vecka, och jag ska tammefan dyka upp med penna och block och skriva en lång lista på allt som ska göras. Det är nu man borde tänka att det är dags att börja med sitt nya, organiserade liv - men när det inte räcker att vara organiserad! Jag borde sätta mig i ett rum där det inte finns någonting annat än ett skrivbord och en stol och allt material som behövs och vrålplugga och superskriva i två veckor utan uppehåll. Ändå tror jag inte att det skulle räcka.
Jag har noll inspiration. Noll. Redan när jag cyklar mot skolan har jag leidon. När jag kliver in i skolan mår jag illa. När jag sitter på förläsning vill jag formligen kräkas. Att då stanna kvar, skriva saker, plugga, planera och förbereda, gå på handledning, springa på bibban, söka material och artiklar - det känns oöverstigligt.
Och hela Åbo har jag inte ens nämnt i det här andetaget. Åbo som jag hatar. Hatar att vara där. Hatar att bo där. Och att vara tvungen att säga det till folk som frågar. -Jag kommer från Öja, men jag bor i Åbo. Jag märker ju själv hur det låter. Jag nämner två ställen, men ingen av dem är "hemma". Åbo definitivt inte, kommer aldrig att bli. Och Öja sedan. Har sovit en handfull nätter där i sommar, men när jag är där vill jag bara därifrån. Och så blir jag ledsen för att det känns så. För jag vill ju också komma "hem-hem" när jag har ledigt. När man har varit tillräckligt länge "hemma i lägenheten" kan man fara "hem-hem" och slappa på riktigt.
Tassa på i ullsockor ute på landet, koka kaffe på den nostaligiska kaffekokaren, sitta i soffan man satt i när man bodde där, gunga i gungstolen framför fammos och faffas karahyllo, traska efter posten till samma gröna postlåda som vi hade när jag var liten. Den som är i metall, så att man hör det kännspaka ljudet av locket som slår igen, fast man står på gården och postlådorna finns ute vid landsvägen. Det är bara vi som har en sådan grön metallåda med ett posthorn på, alla andra har fula, röda plastpostlådor.
Jag hör helt enkelt inte hemma någonstans. Både bokstavligen och bildligt talat. Jag är just så mycket annorlunda att jag inte riiiktigt passar in. Jag står litelite utanför och tittar på. Och jag vet inte riktigt var jag skulle passa in mig heller. Jag vet bara var jag inte passar. Klasskompis K stod bredvid mig när vi tog på oss jackorna förra veckan, och jag sa att jag tänkte fara "till Kokkola", som man säger här nere. -Just det... har du lite hemlängtan? frågade hon med omtänksam röst. -Njaeee, stammade jag, snarare bortlängtan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar