Mjukstartsmåndag

Här sitter en ganska avslappnad och harmonisk Maja och smuttar på kaffe som smakar gott en måndagsförmiddag som denna.

Har sovit skitdåligt inatt igen. Låg och vred, vred och vred på mig i sängen och kände mig sådär otäckt trött men klarvaken på samma gång. Kroppen vill vila, men det vill inte skallen. Eftersom jag hade laptopen bredvid sängen började jag fördriva tid genom att bläddra igenom gamla blogginlägg från 2006 och 2007, som jag skrivit på x3m:s community, där jag skrev innan jag hittade hit. Fanns mycket lustigheter och lite-mindre-lustigheter. Ska kopiera över lite grejer hit någon gång när jag har tid över. Kan vara kul för er som inte har haft tillgång till x3m att få läsa.

Nå, jag var uppe ganska tidigt imorse ändå, eftersom jag nämligen skulle och klippa mig. Lite för sent kom jag på att jag ju inte har någon cash på mig, så jag skulle bli tvungen att traska via en bankomat på vägen. Naturligtvis var ju bankomaten på vägen trasig, så inte fick jag några pengar! Inte hade jag tid att springa någon annanstans och ta ut fyrk heller, så jag fick fråga snällt av frisören om det gick bra att jag betalade efteråt istället. Det gick bra. Som tur.

Mina frisörbesök är lite speciella. Istället för att, som de flesta 24-åriga brudar, söka upp en trendig salong med trendig inredning och unga, trendiga frisörer som klipper trendiga frisyrer - till ett vansinnigt trendigt pris, är mina vanor lite annorlunda. Min stamfrisör i Åbo är en gullig tant som har en liiiten salong tillsammans med en annan tant här nära intill. Tänk er en liten källare med gammaldags frisörstolar, lite tork- och permanentutrustning som ser ut som tortyrredskap från fordom, gulliga fotografier på väggarna och den där typiska damfrisörsalongsdoften. Där jobbar min Marjo och hennes kollega, och dit brukar jag gå.

Mitt första besök hos Marjo gjorde jag när jag flyttade hit hösten 2006. Gick sådär summassa in i en frisörsalong och beställde tid. Marjo klippte så fint, och sedan tänkte jag färga håret hemma. Lite blonda slingor bara, som man kan fixa på egen hand med lite hjälp av en kompis. Alltså, jag nämner inga namn, men faa-an Caroline!;) Det blev fullständig disaster, det enda som skulle ha varit värre var om håret hade ramlat av. För det såg väänsinnigt ut. Kritvitt, med stora mörka plättar i.

Dagen efter gick jag raka spåret tillbaka till Marjo, och frågade vad jag skulle göra! Och Marjo satte mig i en stol, påtade lite i mitt hår, och sa att hon kunde försöka jämna ut det. Hon färgade det mörka partierna, och det blev faktiskt bättre. Hennes kollega kom dessutom innan jag gick med en liten flaska som hon sa att jag skulle tvätta håret med för att det skulle bli neutralare i färgen. "Ta den du, jag behöver den inte här". Det tog ganska länge, men kostade nästan ingenting, antagligen tyckte de synd om mig:)

Några månader senare (jo, jag klipper mig ganska sällan) var jag tillbaka igen och skulle beställa tid för klippning. När jag klev in möttes jag av Marjo: "Nej, men det har ju blivit riktigt bra! Ser ju riktigt fint ut!". Hon kom ihåg mig! Det är sådant man blir varm i hjärtat av. Sedan dess har jag bara klippt mig hos Marjo. Varje gång jag kommer dit, vilket är med flera månaders mellanrum, känner de igen mig, hälsar så trevligt och kommer ihåg hur jag tycker om att bli klippt - det är som att komma hem.

Förra veckan när jag var inne och skulle beställa tid, var det kollegan som mötte mig med ett "Hej! Marjo som brukar klippa dig är på semester, men jag kan boka in dig åt henne om du vill..?", innan jag ens hade hunnit säga någonting. När man bor i den här "storstan" som det är när man kommer från lilla Öja, händer det att man känner sig bortglömd och anonym och som en i mängden. Men för Marjo finns jag!:)

Mina söta tanter... Funderar på att köpa dem en julklapp eller någonting. Jag tycker om dem!