Hur, hur, hur kan min hjärna veta att det är helg? Att jag kommer att vara avskärmad från skola, klass och rutiner i ett par dagar framöver? Egentligen borde jag ju denna kväll agera som alla andra, slappa framför tv:n, påta vid datorn och släpa mig i säng alldeles för sent som jag alltid gör. Jag borde ju njuta av att få lägga mig utan jag-borde-ha-lagt-mig-tidigare gnagande i bakhuvudet och vakna svintidigt för att cykla till skolan. Icke. Jag tycker främst att det är jobbigt att behöva hitta på annat än vardagssysslor bara för att det råkar stå lördag och söndag i kalendern. Utan rutiner blir jag snurrig. Jag är rastlös och orolig redan.
Jag vill bara ha ett normalt förhållande till saker och ting. Ens till någonting. Det känns bara som om jag drivs av en miljon olika nojor i fråga om allt. Mig själv, mina funderingar, min kropp och mitt utseende, mat och träning, människor, sociala situationer, relationer till andra, självuppfattning, mina rutiner - allt ter sig bara onormalt. Hela jag är onormal.
När man gång på gång frågar sig varför, och det enda svar man får är att "Men Maja, det är så det är ibland. Det är sådant man går igenom i olika faser i livet", då blir man lite uppgiven. Detta är inte en fas. Detta är mitt liv. Så kallade, alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar