Puh, har suttit och svettats i telefon en halv evighet här nu, men faktiskt fått pusslat ihop saker och ting ganska okej. Har ringt samtal på löpande band, kontrollerat att allt stämmer och bokat in tider. Hittills har det löpt bra, bara den sista stationen låter vänta på sig. Varför är det så svättåt att tala i telefon? Är det för att man inte ser varandra, utan måste klämma till och tala ännu mera brinnande? Det kanske jag som blivande talexpert M. Kronqvist borde veta? Ska ringa igen i eftermiddag så fixar det sig också.
Sedan skickade jag iväg ett kort och klämmigt mail till professor S igen. Det är också ganska svättåt, för man vet aldrig vad hon svarar. Man kan vänta sig utskällning eller fniss, riktigt hur som helst. Mailet har skramlat in i hennes mailbox nu, hur som helst. Please, be gentle!
Jag befinner mig nu i Österbotten, i den lilla stugan vid sjön. Här är finns kalla golv (tofflor PÅ), äcklig skinka (yäk) och MUS I FÄLLA. Gud så äckligt med sådant till morgonmålet. Både den slemmiga skinkan och den döda musen. Här snöar, förresten.
Igår på tåget agerade jag krockdocka för en knäpp hund. Jag blev nämligen placerad i boskapsvagnen, what the fuck?! Och detta har hänt förr! Okej, jag tycker inte direkt att jag är vacker - men så bedrövligt kan det väl inte vara att jag klassas som djur? Förra gången var det dock en stillsam vagn, där några damer satt med sina små hundar i famnen, och kanske två kattburar. Det som utspelade sig igår kunde ha varit en scen i en dålig film. Jag satt mitt emellan två hundar i kalvstorlek, varav den ena var en tik. Som löpte!
Här följer det icke-komiska. Den giganskiska, dreglande, håriga hanhunden på min vänstra sida fösökte hoppa på schäfertiken som satt till höger om mig. Varje gång hoppade den över mig, trampade i famnen och gläfste med käften i ansiktet på mig. Och det var en stor och tung hund, med förbannat vassa klor. Inte en gång, inte två, inte ens tio. Och varje gång den med ett yl sprätte upp i luften, ryckte dess ägare - en klen finska - lite halvfjantigt i kopplet och beordrade den att sluta. Gång. På gång. På gång.
Men herregud! Det är en hund! Du kan inte diskutera med en hund och få den att sluta! Och det finns för fan andra omkring dig. Jag vill inte ha en hund i famnen på tåget. Är man så dum så man reser med en hund man inte kan hålla koll på, så får man göra någonting åt saken. Hon skulle ha smättat till den, hållit fast den mot golvet (för hon släppte ur den mellan varje attack, bara för att den en halv minut senare skulle hoppa på mig igen), gått iväg till andra sidan vagnen, där det inte fanns några andra hundar - vad som helst. Men nej, hon diskuterade och förmanade hunden att "inte göra så, vara snäll istället, inte skälla, sch, sch...".
Det är som om en mamma med ett nyfött spädbarn som börjar gallskrika skulle harkla sig och säga "Hördu, jag tycker vi kunde diskutera din högludda ton här. Kunde du tänka dig att sänka ljudnivån lite? Om du önskar mat eller blöjbyte, är det bara att meddela så tar vi tag i saken".
Sådana upplevelser på tåg kan man ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar