Det kan inte vara sant

Jag tror mina ögon ska tränga ur sina hålor. Trots att jag var så slut att jag var helt sned gick jag via Axelia på väg hem efter sista föreläsningen. Med darrande ben upp till matematikens anslagstavla. Det var så sent så stället i princip var folktomt, men där på anslagstavlan fanns de långa raderna med poäng från tenten. Tenten i statistik. Jag stirrade och stirrade på siffrorna, och måste för säkerhets skull maila statistikprofessorn och dubbelkolla att skalorna stämde, och de gjorde de.

Jag är godkänd i statistik!

Vad följer nu? Presskonferens? Prispengar? Stipendier? Lovord och hurrarop? Kommer en staty att bli rest? Kommer jag att bli helgonförklarad? Ska den 22:a oktober bli röd dag i almanackan?

En sten har fallit från mina axlar. Nej, förresten. Ända sedan jag hösten 2007 för första gången gjorde mitt misslyckade möte med statistiken, och sedan dess följts av underkända tenter kan man säga att jag hållit på pissa ut en fyra kilos urinsten. Nu har det sagt klirr i porslinet. Stenen = borta!

Det kan inte vara sant. Statistiken har varit ett enda stort, jävla helvete. Jag trodde på allvar att jag aldrig, aldrig, aldrig skulle klara detta. Och så klämmer jag till och gör det i alla fall! Vilket jääävla flyt jag har haft idag!