Tidspress och besök i staden

Travade i rask takt till skolan imorse och satt på prosemiföreläsning tillsammans med klassen och psykkorna. Det är under denna kurs vi förväntas producera en kandidatavhandling, och när den är fixad och godkänd och hela köret - då blir det till att få ut kandidatpappren till våren. På skärmen längst fram bläddrade föreläsaren igenom slides i en rasande fart. Massor med datum för deadlines, inlämningar, kontroller, granskningar och presentationer. Allting snurrar bara på så fort nu, och sista inlämningsdag känns plötsligt väldigt nära inpå. Inte i kalendern kanske, men när man betänker allt arbete som ska klaras av innan man är så långt...!

Det ska tänkas ut område, ämne och framförallt frågeställning. Det ska sökas material och läsas, läsas och läsas. Sedan ska det jämföras material, skrivas, hänvisas hit och dit, lämnas in, handledas, ändras, ta bort, läggas till. Sökas mera, skrivas mera, hänvisa. Ändras. Lämnas in. Granskas. Ändras. Förutom allt detta ska det studeras annat vid sidan av precis som vanligt. Så länge vi håller på med forskningsprojektet som vi gör just nu, hinner vi inte med någonting annat. Ska till exempel vistas en vecka i Österbotten för att testa barn snart. Och jag ligger redan ljusår efter de andra som har klar frågeställning, och en del har redan börjat skriva. Borde maila professorn, borde be om hjälp, borde, borde, borde. Puh!

Apropå forskningsprojektet fick vi idag hämta lite material uppe i logopedin. Dessa splitternya små saker är det tänkt att vi ska banda in undersökningarna med. Har suttit hemma och läst manualen, och nu tror jag att jag är redo att använda min. "Si nu till att inte ha sönder dem, för de är vansinnigt dyra" brummade professor S bakom sitt skrivbord när jag var inne och hämtade min.

Ja, och så till det viktigaste av allt. Maisa hoppade av tåget i Åbo idag! Hade lovat att komma henne till mötes vid Domkyrkan halv två, men jag hade handledning inför praktiken som drog ut på tiden! Stackarn fick vänta en stund innan jag äntligen kom loss och kunde skynda som en blixt och sammanstråla med bästaste ex-sambona, båda två till och med:)

Så såhär såg det ut i min diskho ikväll. Tre kaffekoppar, precis som på Hallistiden. Och oj, så skönt att få krama om mina flickor igen, både en och en och gruppkläm och på alla sätt flera gånger om. Hon var sig lik, meidän Maisa. Och tur var väl det!