Så var man tillbaka från stenåldern. Som en del kanske lyckats räkna ut baserat på mina kryptiska inlägg den senaste tiden har det varit allt annat än Åbo, studier och dagar i skolan som gällt. Jag har tvärtom varit så avskärmad från sådant som det bara är möjligt. Nästan fullständigt medvetet också. Visserligen hade jag både böcker, dator och papper nedpackade för de fem dagarna som var inplanerade för Österbottensbesök - men man kan ju tänka sig hur mycket som blev gjort. Ganska exakt ingenting.
De fem dagarna blev dessutom till nästan två veckor, eftersom en klasskompis var snäll nog att meddela att vi hade en massa föreläsningar som blivit inställda. En extra vecka uppe i Österbotten. En extra vecka som jag spenderade på stenåldersvis:)
Stenåldersvecka är kanske att ta i, i och för sig. Men när man får husera i en liten Villa Villerkulla-liknande stuga vid sjöstranden blir det automatiskt lite primitivt leverne. Och i detta fall innebär primitiviteten någonting positivt. Till exempel det sprakande ljudet från diverse kaminer och spisar - och sådana som ger värme, inte så man måste gå runt och frysa. Primitiviteten innebär även att man kokar kaffe i panna på vedspis, eller till och med över öppen eld ute i skogen och att man till exempel står i lyktans sken en sen kväll och röker fisk ute på gården.
Jag har sprungit mycket i krispigt höstväder. Våta löv under fötterna, lingon i mängd och massor och svampar har jag sett. Svanar på åkrar som lyft med tunga vingslag alldeles över mitt huvud. Duggregn i skogen, strålande höstsol över Heimsjön. Helt, helt annorlunda än ett Åbo. Och tur är väl det.
Står igen inför detta jag-har-för-mycket-att-berätta-dilemma. Måste återkomma med många kortare inlägg istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar