No more praktikant

Raderna ni just nu läser är INTE skrivna av en talterapeutpraktikant. De tillhör sedan i fredags en vikarierande talterapeut. Min slutpraktik på fyra månader har gått i ett huj, och jag hann knappt reflektera över att den var över när jag stämplade ut i torsdags. Nu fortsätter jag som vikarie, och ska göra en tid framöver.

Det blev liksom så, och jag är såklart nöjd som en liten skalbagge över att få fortsätta på den lärorika och dyngsvåra arbetsplatsen jag har. Dyngsvåra i positiv bemärkelse, för det är verkligen jättesvårt - men just sådär som det ska vara. Det måste vara för svårt för att man ska utvecklas och lära sig. Ibland får jag en mindre meltdown när jag ska lägga mig på kvällen, för att jag plötsligt inser hur lite jag kan och hur mycket jag borde kunna. Panikerar en stund, hyperventilerar och känner blodet susa i öronen. Sedan tänker jag på kollegan L:s tröstande ord när hon slutade och jag tog över efter henne: "Anna itsellesi armoa". Jepp, det ska jag göra.

Hur det ser ut efter vikariatet är såklart ännu oklart, men jag är inte särskilt orolig. Som min mor sa häromdagen när det kom på tal: "Äh, du har så tur så det där fixar sig nog". Och det är faktiskt sant. Saker och ting har en tendens att liksom bara falla på plats. På sätt eller annat. Jag brukar faktiskt ha tur gällande praktiska saker. Vinner på lotteri, hittar saker som av en slump, råkar springa på möjligheter. Har man tur i spel har man otur i kärlek, som det heter. Bah!

Som de som känner mig redan vet så är jag numera också bilägare. Insåg här tidigare i höst att jag nog borde skaffa en bil ändå, och höll ögonen sådär semiöppna för att försöka hitta någonting i min smak. Och min smak är ganska snäv, jag brukar ha en mycket stark uppfattning om exakt vad jag ska ha. Typ exakt märke, modell och till och med färg. Jag har redan i många år vetat exakt vilken bil jag vill ha. Vilket är en smärre nackdel när man ska söka en begagnad bil. Min far försökte med "Men Maja, om man söker en begagnad bil kan man ju inte gå enligt sådant där. Färg och sånt". Och jag: "Kan man visst".

Sedan fick jag liksom leidon (man orkar bara titta på bilar en begränsad tid, sedan är allt bara en enda grå massa av årsmodeller, antal medkörda kilometer och luftkonditionering) och sket i det en tid. Som av en händelse dök den upp. E-x-a-k-t den bilen jag skulle ha. Rätt modell, rätt färg (svart såklart), lite medkörd, och dessutom en massa finesser som vanligtvis inte finns på just den bilen, och precis rätt pris. Bara att åka och hämta. Kunde man visst!

Så att på det viset. Borde kanske läsa den där "The Secret"-boken. Lär handla om hur man med hjälp av sin inställning och sina tankar kan styra det som händer. Nu ska jag styra tankarna mot att jag kommer att ta en läcker och flygande lätt löprunda.