På tal om julklappar, förresten. I ett svagt ögonblick förirrade jag mig in i en sådan där presentbutik i lördags, då när jag yrade på stan som mest. Jag vet, jag veeet... det är högsta mode i bloggvärlden nu att avguda dessa små exklusiva butiker med piffiga inredningsstenar, lyktor, luffarslöjd och emaljbunkar och handsydda små förkläden med hemvirkad spets. Men jag har inte riktigt, ehum, tagit sådant till mig. Det är någonting med de här väggorden och carpediemkuddarna som gör att jag kräks lite i min egen mun.
Som alegni så klokt kommenterade till förrförra inlägget, så blev ju även fan religiös när han blir gammal, och "braa kaar kan ju änder se". Så jag skriver inte i sten att jag inte kommer att ändra mig. Det är mycket möjligt att jag en dag inreder med exklusiva lapptäcken och gör små stilleben av betongfat och torkat lingonris, men just nu orkar jag inte riktigt ta in sådant.
Men jag vill bara måla upp scenariot som väntade inne i butiken för er. Jag klev in genom dörren, och emot mig slog en tung och tät stank från otaliga doftljus. På hyllorna strax innanför dörren låg travar av de där vidriga, sneda trähjärtana* som jag hatar av hela mitt hjärta (höh, höh). Och i bakgrunden. Spelades. Julsånger. På. PANFLÖJT. Just i den stunden kände jag mycket starkt och instinktivt att detta var som så inte min grej.
Trähjärtan, doftljus och panflöjt. Det blev bara för mycket.
*tydligen ska det böjas så? Jag skulle ha tippat på hjärtanen, men så säger inte Språkrådet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar