Tannenbaum

Jag hastade hem från jobbet idag, efter en snabb sväng via stan där jag inhandlade den sista julklappen. Seger! Hur som helst, jag travade kvickt över gården, uppför trapporna och hem. När jag plockade upp telefonen ur väskan såg jag att pappa hade ringt. Ringde tillbaka, och möttes av ett förväntansfullt: "Nå? Såg du granen?".

Åhå. Det hade jag ju inte alls gjort. Jag hade bara gått raka spåret in, med sikte på dörren. Och dessutom var det mörkt ute. Granen, den som pappa hade lovat leverera, den hade jag missat. Som sagt - min pappa Skogsarbetaren är intresserad av detta med träd, och det är självklart att dottern ska ha en egen julgran i sitt lilla hem. Ifjol kom han också kånkande med en liten gran, som blev min första alldeles egna. Och jag gillar ju granar, äkta ska det vara. Lite spännande faktiskt att tassa ner tillbaka och se vad som väntade på gården.

Och ååå, en sån fin gran det var! Alldeles, alldeles lagom stor, lagom tät, lagom grön och lagom fin. Just exakt en sådan jag ville ha. Och nu vet vi ju hur det går att försöka fota en mörkgrön gran i ett mörkt hörn sent på kvällen. Det går - inte. Jag kan inte göra den rättvisa hur jag än försöker. Därför får ni bara beskåda lite barr på nära håll, och helt enkelt lita på mig när jag säger att det är en alldeles väldigt fin gran. Eller så får man helt enkelt komma hit och titta med egna ögon.

Föga förvånande så hänger det inga fransiga tomtar, inga bollar och inget glitter i min gran. Jag tycker att granen i sig är den finaste pyntet, där den står i en urgammal trähink som jag hittat i Öja (möjligvis stulit, minns inte så noga). En helt ofärgad slinga med små ledlampor löper mellan grenarna, det är allt. I övrigt njuter jag av det gröna och av doften.