Rassel och pling

Jaha, så där kom den då. Vurpan. Har cyklat sommar som vinter ända sedan jag flyttade hemifrån, på isiga och hala väga och gator i Vasa, Åbo och Kokkola. Aldrig cyklat omkull, trots åtskilliga hundratals kilometrar. Men idag var det slut på den friden. Jag gjorde en präktig volt med cykeln på väg till gymmet, mitt i korsningen till Anttila. Cykeln sprätte åt ett håll och jag åt en annat, kändes det som i alla fall. Landade på sidan mitt i gatan, och fick börja med att se till så alla kroppsdelar satt på plats samtidigt som jag samlade ihop mig själv och cykeln. Nyckelknippan i cykelkorgen gjorde även den en luftfärd och landade i snön. Håhå, allt ska man vara med om.

För övrigt gick pumppipasset ikväll alldeles makalöst skitdåligt. Jag har nog aldrig varit så värdelös någonsin förr, och jag fattar inte varför. Allt gick så helvetiskt tungt att jag - hör här - fick trappa ner vikterna på vissa partier. Svag som en svulten gråsparv. Kanske den där cykelvurpan strax innan hade sin andel. Om jag fick en extra hård smäll i skallen, eller något. Kan ju hoppas på det. Liksom för att ha en orsak till detta plötsliga kraftlösa tillstånd.