Panic-mode

Panic-mode, vilket oerhört passande uttryck. Fick höra det idag. Det är ungefär det enda jag har, oberoende av vad det är som ska göras. Är det något papper som ska lämnas in till någon mydighet - var säker på att jag hänger på dörren till ifrågavarande instans cirka 15.59 den sista arbetsdagen innan. Är det en skolgrej som ska in - räkna med att jag skriver det sista 23.59 samma dag det är deadline.

Ta den där sista dagen innan praktikrapportinlämning. Vem var det som satt på sjukhuset strax före tolv på natten och med glasartad blick bankade ner de sista meningarna? Sista dagen innan jag slutade på ett jobb och skulle börja på nästa - skrev utlåtanden som en dåre. Fick allt gjort i tid, javisst. Men ändå, inte en dag för tidigt!

Grejen är att jag velar in i det sista, om jag har ens en teoretisk möjlighet att skjuta upp aktiviteten. Ska jag, eller ska jag inte. Så bestämmer jag att jag nog inte hinner, och så bestämmer jag mig för att göra det senare, ta nästa deadline (typ "jag kan färdigställa kursen i nästa period"). Sedan, sista dagen å tänker jag ändå att "nemen, om jag skulle riktigt försöka och få det gjort. Sova kan man göra sedan i graven".

Och så är det panikjobbande tills jag nästan stärvar. Och jag är lika stressad varje gång. Hjärtat bankar, jag biter nästan sönder käkarna, jag sover inte ens när jag försöker, jag får magknip och blodtrycket skjuter i höjden (i mitt fall: når nästan upp i normala värden jämfört med det där sengångarblodtrycket jag annars har).

Om vi säger som så. Jag har nästan bodybuildervarning på min käkmuskulatur för närvarande, och jag har tuggat sönder kinderna så jag snart ser ur som Seal om jag inte slutar. Axlarna täpper till öronen, och området mellan skulderbladen skulle gå att använda som hammarunderlag för en hovslagare. Yes. Så typiskt mig!