Ibland är de beslut som sitter längst inne de bästa. Jag hade till exempel ganska noll lust att fara ut och springa ikväll. Sköt upp, sköt upp och väntade på bättre tider. Började långsamt peta på mig löparstassen, knöt skorna, passade på att gå till tvättstugan för att ytterligare vinna - eller ja, egentligen förlora - tid. När jag till sist stack nästippen utanför dörren var det a) beckmörkt b) blåsigt och c) slaskigt. Snöblandat regn hävde ner. Jag övervägde för en sekund att skita i hela planen och gå in tillbaka, men så stålsatte jag mig och tog de där första stegen i alla fall.
Länkade iväg med snöslasket trasande över mig. Flingorna blåste i ansiktet och mörkret var så kompakt som det kan vara en tisdagskväll i november om vintern inte har kommit ännu. För varje steg jag tog blev jag dock mer och mer övertygad om att detta var ett bra beslut. För ser man på - de gånger de yttre förutsättningarna suger kan den inre fiilisen vara på topp. Jag länkade ut längs kringliga vägar förbi Sundmun, förbi bostadsområdet och ut mot hamnhållet. Och det gick så lätt!
Knappt en själ mötte jag på hela vägen. De jag mötte satt i sina bilar, alla gångstigar och cykelvägar var tomma. Skogen mörk som en säck med kol på alla sidor. Det som såg ut som vattenpölar visade sig - genom försök och misstag - vara blixthala isfläckar täckta med lite vatten. Och jag tyckte det var så fint. Hade bara tänkt ta en liten minisväng, eftersom vädret alltså såg så hurja ut vid första anblicken, men jag töjde tvärtom ut på sträckan litegrann. På hemvägen, någonstans ute i mörkaste intet, märkte jag att jag hade värsta flinet på. Det var så skönt att springa! Och det kändes så hardcore med dessa förutsättningar.
Ah, vilken härlig löplänk det blev. Det bästa, näst efter känslan av lätta fötter och obegränsad lungkapacitet, är att man känner sig så jävla odödlig när man kommer hem. Dyngblöt, med snöslask över hela kroppen och i nacken, men med endorfinerna rusande runt i systemet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar