För ett par veckor sedan for hon. Vår Maisa. Har inte kommit mig för att skriva, fast det var en ganska stor sak i ett Halliskollektivliv. Vi visste om det redan länge på förhand, för hon skulle inte vara här nästan alls i maj månad, och tyckte därför det var lika bra att flytta ut i april. På något sätt försökte vi ignorera det, både Caroline och jag. Jag inbillade mig nästan att hon inte skulle flytta. Alls.
Men for gjorde hon. Den sista kvällen var det bara hon och jag här. Vi delade upp grejorna som fanns i kökslådorna. Inte så lätt att minnas vems stekspade som var vems, och vem som egentligen var ägare till alla olika slags byttor och skålar. Men som tur är ingen av oss särskilt petig, och det mesta känner man nog igen. Det var bara så ledsamt att i verkligheten vara med när sak efter sak lades ner i pafflådorna, och bars ut i bilen.
Det var på något vis det tydliga slutet på ett kapitel. De två åren i Hallis. Jag, Caroline och Maisa. Jag kan inte nog säga hur fina flickor jag har bott med. Lyssnade idag på en som har bott med sina kompisar i två år, och kunde räkna upp otaliga saker som inte fungerar. Här har det varit precis tvärtom! Allt har klaffat, allt. Vi har haft roligt tillsammans, vi har trivts och tyckt om att vara här. Vilken erfarenhet, att samsas tre brudar på samma yta. Vilken vänskap vi har byggt upp!
När vi hade några kompisar här en kväll, och Maisa var på väg till Kuusjoki blev alla så förvånade över att jag och Caroline automatiskt steg upp och kramade om henne och frågade när hon kommer tillbaka. När man hade varit borta härifrån bara någon dag möttes man alltid i dörren av någon som var glad att man var tillbaka. Det lustiga är också att jag och Caroline uppträder som om vi inte sett varandra på evigheter när vi träffas i skolan eller någonstans utanför lägenheten:)
Det hade hunnit bli sent och mörkt, och Maisa skulle köra iväg med sina saker. När den sista lådan var utburen i bilen var det definitivt. Det kändes faktiskt jobbigt på riktigt! Tårarna rann, och vi stod länge och höll om varandra. Meidän Maisa.
En borta, alltså. Vilken tur att vi inte ska skiljas för evigt. Vilken tur att det finns telefon, e-mail och msn. För jag hoppas verkligen att vi kan hålla kontakten. Och nu menar jag inte "hålla kontakten" som man gör med sina gymnasiekompisar. Ni vet, sådana som man träffar i hundranitto promille på juldagen vid Calles och frågar "Var är du nu för tiden?", och ändå inte minns vad de svarar. Utan på riktigt. Jag vet till exempel att hon läser den här bloggen, för det sa hon igår. Vilken skillnad för henne att se att jag har ett riktigt språk också, inte bara min krångliga dialekt och låtsas-finska:)
Maisalle: No, ymmärsitkö..?:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar