Grubblar

Igårkväll somnade jag ganska tidigt, men vaknade igen - och efter det var det omöjligt att somna. Jävlar, jag trodde redan att det skulle lyckas att somna som vanligt folk. Men jag är inte vanligt folk, dessvärre. Blev tvungen att stirra på tv lite istället, och som vanligt ligga och grubbla och dryfta usligheter.

Imorse vaknade jag i samma stund som föreläsningen började. Perkele. Jag brukar inte försova mig, kan inte ens komma ihåg när det skulle ha skett sist. Knappast en enda gång tidigare i den här skolan. Att jag ständigt kommer rusande i sista minuten beror på att jag sölar med allt möjligt och hittar på en massa att påta med på morgnarna, inte på att jag försover mig.

Försovningen grämde mig dessutom extra mycket, för vi har en så intressant kurs på g, den började igår och slutade idag. Eller kurs och kurs, det är ett par föreläsningar om stamning som ingår i kursen Rubbningar i talrytmen som jag går som bäst. Gästföreläsare från Sverige igen, de är så lätta att lyssna på och har helt andra metoder än i det här landet. Mycket exempel, filmer och konkret material och trevliga, moderna föreläsare. Jag cyklade till skolan och smög in i salen ganska precis 45 minuter för sent, bättre än ingenting.

Efter skolan har jag stått i K-kopio igen och kopsat tentmaterial, det som jag inte har fått tag på trots att jag försökt få böckerna från Österbotten. Nu har jag det i alla fall, men jag börjar ha leidon av att stå och trampa vid kopieringsmaskiner.

Kom hem, kastade mig på sängen och somnade. Sedan lyckades jag med konststycket att försova mig andra gången på samma dag. Vaknade nämligen kvart före sju - samma tid som BodyPump-passet börjar. Övervägde att dra täcket över huvudet och fullständigt försvinna för den här dagen, men jag hoppade - hoppade är att ta i, jag hasade snarare - istället i löpskorna och for ut och sprang längs ån. Ganska hård motvind bitvis, och det kändes varken bättre eller sämre när jag kom tillbaka. Same shit, different day.

Jag tycker verkligen inte om någonting. Tentboken stirrar uppfordrande på mig, jag borde läsa men har nada inspiration. Och det är för fan det minsta jävla problemet jag har. Är så trött på allt, så leid allt, så uppgiven. Slås gång på gång av att jag bara är 24 år. Jo, bara 24. Jag tycker att det är ynkligt lite - får mig bara att bedrövat konstatera att det är så mycket kvar. Många år, om man har otur.

Grät igen när jag kom hem från skolan. Bara för att. Jag är så grymt besviken på livet. Det finns verkligen ingenting som jag glädjer mig över, ser fram emot eller intresserar mig för. Jo, det är sommarlov snart - men vad hjälper det mig? Jag får åka upp till Öja, men än sen? En annan plats att sitta och grubbla på. Jag tror verkligen inte att någonting kommer att bli lättare, roligare eller mera meningsfullt. Jag kanske hoppas, men jag tror inte. Och jag vet inte vad eller vem som skulle kunna hjälpa heller. Undra på att man inte sover på nätterna.