Slääppareh

Hastade ner på stan och lunchade med Bror idag. Vid bordet bredvid satt en hop typer och pratade högljutt. Åh, GUD vad jag ska njuta när jag slipper höra detta evinneliga slääppandeh dag ut och dag in. Det är någonting med det som får det att klia i mina öron.

Jag är medveten om att österbottniska dialekter för all del inte är så himla vackra heller. Till exempel jakobstadsspråket med sina "sido, hödo, to!", eller Kållby där man snackar om "stakana" och "betana" när man menar "stavar" och "bitar". Eller bosundungdomarna som skränar "he vart två-noll åt vi!" när de spelar beachvolley på stranden. Åt OSS, heter det.

Men när ett helt gäng pojkar och skränar "neeh, va fittan... de e nu så fittit siisti att man baaah... näää. Helt fittit sjuuuukt". Jag får utslag i min hjärna av sådant. Det låter rent ut sagt för jävligt.

Nu var inte alla som satt kring bordet släpare. Både Bror och jag urskiljde tydligt åtminstone två ålänningar "näjnäj, schuu stycken, vettu!" och en vasabo "hondennan tidennan", och båda gick att lyssna på. Men resten av schacket var en bunt slääppareh.